Frankfurtmässan är ett ymnighetshorn
I friläge. Bokmässan i Frankfurt kännetecknas av ett väldigt självförtroende. Här tror man på boken och dess innehåll utan vidare krumbukter, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Bo-Ingvar Kollberg
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under en knapp vecka deltar drygt 7 400 utställare från 108 länder. Från Sverige kommer ett 40-tal. Antalet besökare brukar vara strax under 300 000. Då är mässan öppen för allmänheten bara de två sista dagarna. Den här mässlördagen förde tankarna till en bred och kompakt lavaström, som i sakta mak spreds genom de åtta, väldiga utställningshallarna. Precis som en sportjournalist aldrig skulle kunna tänka sig att skriva föraktfullt eller ironiskt om idrotten, är det svårt för en sann kulturvän att avhålla sig från en hyllningsartikel, när en manifestation av det här slaget är i fokus. Även om en bok aldrig är så mycket produkt och vara som på bokmässan i Frankfurt med de gängse kommersiella villkoren som ledstjärna. Men denna världens största bokfest påverkar också hela den internationella bokbranschen i stort. Något annat är inte att räkna med tanke på alla närvarande förläggare, bokagenter, allt bohandelsfolk och kulturjournalister från de flesta länder. Det handlar om ett ymnighetshorn med Frankfurt i en särställning.
Man kunde tänka sig att publikdagarna, lördag och söndag, inte skulle gå fria från en viss inställsamhet gentemot alla inströmmande bokläsare i alla åldrar. Det enda i den vägen var gratis inträde för alla barn som klätt ut sig till någon av Astrid Lindgrens diktade figurer. En värdig hyllning till den i Tyskland exempellöst uppskattade 100-åringen. Annars fick den som sökte efter tillrättalagda program leta förgäves. Det var rubriker och programinnehåll av samma kaliber och karaktär som de andra dagarna.
Orsaken får nog sökas i det väldiga självförtroende som kännetecknar Frankfurtmässan. Här tror man på boken och dess innehåll utan vidare krumbukter. Det finns då ingen anledning att ta till några säljande knep för att marknadsföra en produkt, som redan har en aktningsvärd ställning och popularitet. Det vet man i kulturlandet Tyskland. Trots att hotet från underhållningsindustrin finns också här.
Om den tyska kulturen och den del som brukar anses som dess hittills oöverträffade guldålder, den litterära romantiken, handlar en av höstens mest uppmärksammade böcker. Den är skriven av Rüdiger Safranski och heter just Die Romantik - eine deutsche Affäre. Enligt författaren, som deltog vid ett flertal av mässans seminarier, måste romantiken som idé och som rörelse avnjutas med måtta. Vilket inte alltid skett. Den senaste utlöparen var 68-årens politisering av hela kultur- och samhällslivet. Under den epoken växte även popmusiken fram med ursprung i en vidareutvecklad drogkultur. Här finns, menar Safranski, en otvetydig koppling till Nietzsche och dennes tankar i romantikens efterföljd om att släppa loss det dionysiska inom människan.
Det är övervintrande rester från detta "romantiska återfall" underhållningsindustrin söker utnyttja när den vill ersätta det intellektuella samtalsrummet med ett ytligt och infantiliserat samhälle. Rüdiger Safranski var pessimistisk inför framtiden. Människan lever inte av bröd allenast. Risken är att den totala nihilismen till slut tar hem spelet, menade han. Det är en oro, som den som följt utvecklingen under senare år har alla skäl att dela.