Frankfurtmässa med örat tätt intill nuet
KRÖNIKA. Helgen innan årets Bokmässa i Frankfurt hade Tysklands obestridlige litteraturguru Marcel Reich-Ranicki åstadkommit stor uppståndelse.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bara med största svårighet kan någon drista sig till att påstå att Bokmässan i Frankfurt lever avskild från samhället eller saknar dagsaktualitet. Det gick knappast ett författarframträdande eller seminarium utan att Reich-Ranickis och Dorns inlägg i dagsdebatten kommenterades. Även om inte alla inslag passade in lika bra som hand i handske som Joachim Kaiser, när han i en bok, skriven tillsammans med dottern Henriette, framställs som den siste mohikanen. Med detta avses tillhörigheten till det som förr benämndes som högkultur och omfattade en bred allmänbildning med djupa kunskaper och överblick. Kaiser har ägnat merparten av sitt liv åt musik, teater och litteratur.
Alldeles rättvisande är väl inte en sådan beskrivning av dagens Tyskland. Tillväxt saknas lika lite här som i Sverige. Men när Reich-Ranicki, trots att mediet länge varit hans, inte längre bryr sig om att titta måste detta givetvis ha en orsak. Den som föreslår programmens innehåll, har fått väderkorn på något viktigt.
Även turbulensen hos finansmarknaden har nästlat sig in på dagordningen i sammanhang som egentligen hade ett annat tema. Först ut var årets mottagare av Deutscher Buchpreis 2008 Uwe Tellkamp, vars roman der Turm handlar om DDR under 1980-talet fram till murens fall. Det var allas misstro mot alla i en diktatur med ingående övervakning av medborgarna, som blev en starkt bidragande faktor vid arbetar- och bondestatens upplösning, menade Tellkamp. Även om han inte ville gå så långt som till att se några andra påfallande motsvarigheter mellan dagens förtroendekris för den kapitalistiska ekonomin och kollapsen för planekonomin i DDR. En som definitivt inte såg några likheter var Hans-Ulrich Wehler, som i höst givit ut Deutsche Gesellschaftsgeschichte, Band fem. Det är i sin helhet ett mastodontverk på 5 400 sidor. Den nya delen avhandlar åren 1949-90. Det kortaste avsnittet ägnas DDR, något som Wehler fått kritik för.
Han har dock svarat med att landet var en Sovjetisk drabantstat, där den röda diktaturen var lika brutal som den föregående bruna mot de egna. 550 gamla herrar ingick i Östtysklands styrande klass och de var oförmögna att lära sig något av förändringarna i samtiden. Något som Wehler dock tilltrodde dagens politiker, när de måste förse turbokapitalismen med ett regelverk.
En fråga som ställdes de sista dagarna under den i går avslutade Bokmässan var om tiden för evenemanget är ute, när nu e-boken gör sin entré och pappret är på väg att ersättas av ett verktyg med en elektronisk bildskärm. Någon större oro för pappersbokens framtid var dock svår att spåra. Hans Magnus Enzensberger för sin del hänvisade till att bokfolket är ett släkte för sig. Dessa entusiaster lär nog fortsätta att använda sig av Gutenbergs uppfinning från 1400-talet länge än. Dessutom är driftsäkerheten betryggande. Och man klarar sig utan batteri.
Förtröstan inför framtiden gick också att spåra hos Ulrich Greiner och Florian Illies, kulturjournalister på veckotidningen Die Zeit. Medan pressen och media i övrigt blöter fingret för att höra vart vinden blåser, satsar man mera än någonsin på recensioner och litteraturkritik. I nytt format ger man ut ett litteraturmagasin, Die Zeit Literaturmagazin, som skall följa med modertidningen men även gå att köpa separat. Redan första veckan hade det sålts 100 000 exemplar, berättade de stolta redaktörerna. Förutom kritik innehåller publikationen essäer, intervjuer och författarporträtt.
Värt att notera är också att poesin lyfts fram. Den placeras ofta i bakvattnet när litteraturutgivningen uppmärksammas. Men här gjorde Ulrich Greiner en viktig markering, när han menade att just bland lyrikerna befinner sig i dag de intressantaste talangerna och språkkonstnärerna. Jag misstänker starkt att det förhåller sig likadant hos oss i Sverige.