Francis Bacons flin glömmer man inte

KRÖNIKA. Den som en gång sett konstnären Francis Bacon glömmer det inte. Lars Lambert vet. På onsdagen skulle Bacon ha fyllt 100 år.

Lars Lambert

Lars Lambert

Foto:

Kultur och Nöje2009-10-28 10:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är omvittnat att den som en gång sett Francis Bacon inte glömmer. Jag vet. Under tonåriga språkresor till England i slutet av femtiotalet brukade jag med bultande hjärta stryka omkring i Londons Soho där storstadssynden fanns. En sen regnig kväll kom Bacon med det blanka kerubrunda ansiktet och det pomaderade bakåtstrukna håret uppför Dean Street, kanske på väg från Wheeler's till The Colony. Ett ögonblick träffades jag av den glansigt intensiva blicken och det hånfulla flinet. Jag, tunn, närsynt gymnasist, var inte i Bacons smak.

Bacon hade slagit igenom redan i andra världskrigets slutskede med sina mardrömslika målningar av egendomliga gestalter, halvt människor, halvt djur, med långa halsar och grinande gap, arketypiska inkarnationer av mänskliga drifter och instinkter, inspärrade i bjärt orangefärgade isoleringsceller. Det var samma vår som de första bilderna från koncentrationslägren kablades ut. Här var en konstnär som likt ingen annan fångade tidens fasor. Men det handlade lika mycket om Bacons privata fantasier och trauman.
Dragningen till och fascinationen av våld går tillbaka till tidiga upplevelser av det irländska inbördeskriget, första världskrigets London och Blitzen. Den baconska biografin och legenden svämmar över av makabra historier. Homosexualiteten, nomadlivet, spelmanin, dryckenskapen.

Likt vännen Giacometti befann sig Bacon utanför de breda konstnärliga strömfårorna, en individualist och outsider, monomant ältande sina temata: den köttsliga ensamheten och det själsliga utanförskapet; krampaktiga solitärer under nakna glödlampor, förvridna varelser hukande i glasburar som ett slags astronauter i livets rymdkapslar, anonyma kroppar som skriker och spyr, skiter och ejakulerar, allt iscensatt med maximal intensitet. Ofta uppfattat som ett slags konvulsivisk civilisationskritik, men kanske snarare emanerande ur de egna inälvorna.

Bacon hatade konstens kommersialisering, tyckte att det var underligt att någon ville köpa målningar han målat för sig själv för en miljon. Men han kom att njuta av berömmelsen och den makt den gav honom. Från 1961 till sin död 1992 skapade Bacon sina mästerverk i en liten allt skräpigare ateljé i South Kensington. Sedan några år finns den minutiöst rekonstruerad i Hugh Lane Gallery i Dublin. Här är resterna av en av förra seklets stora konstnärer. Som landsmannen Joyce visste den listige Bacon hur man ska hålla forskarna sysselsatta i hundra år. Utställningarna fortsätter, litteraturen växer.
När jag var i Dublin häromåret återsåg jag Bacon i en video med en av de sista intervjuerna. Han var sig förunderligt lik, såg trots eller tack vare sitt vilda leverne ung ut. Han färgade håret med skokräm och borstade tänderna med skurpulver. En tysk konstvetare sa att Bacon var den yngsta åttioåring han nånsin mött. I dag, onsdag, skulle han fyllt 100.