– Jag ska spela Mafala, en ledargestalt i en by som härjats av krig och fattigdom. Han är också en bekymrad far till Nabulungi, en flicka som drömmer om ett bättre liv och som knyter starka band till de mormoner som besöker byn, berättar Peter Gardiner.
Han har kommit med andan i halsen till vårt möte i Chinateaterns foajé. Nyss har han tagit hand om sin systers hus och om cirka tre kvart börjar eftermiddagens repetitioner av ”The book of mormon”. Det märks sannerligen att Chinateatern håller på att rusta för premiär. Foajén är belamrad med byggmaterial och sprayfärgburkar men vi hittar en soffa att slå oss ned i.
I ”The book of mormon” utspelas större delen av handlingen i en liten by i Uganda. Musikalen är skriven av ”South Park”-skaparna Trey Parker och Matt Stone tillsammans med kompositören Robert Lopez som skrev musiken till filmen ”Frost”. Den svenska uppsättningen är översatt och regisserad av Anders Albien. Detta är första gången som musikalen framförs på ett annat språk än engelska.
– Ett tema i föreställningen är att försöka göra det bästa möjliga av svåra förhållanden. Ett annat är att ens världsbild ofta slås i bitar när man konfronteras med verkligheten. Musikalen handlar också om att göra vad som helst för att passa in. Min rollfigur är en stark och positiv kraft i sin by, men han är också en pragmatisk överlevare, säger Peter Gardiner.
– Själva pjäsen är en välskriven satir som leker och flirtar med olika genrer. Den har både en överraskande text och stilsäker musikalmusik i vackra stämmor. Samtidigt lyckas den säga något om den tid vi lever i.
Han berättar att de har haft några mormoner inbjudna som referensgrupp. Även om denna religiösa grupp står i skottgluggen för många av skämten har mormonkyrkan utnyttjat uppmärksamheten genom att annonsera i programbladet.
– Det var ett fint möte vi hade med dem. De var varma och respektfulla och förklarade att de inte hade något emot föreställningen. De kommer att stå utanför Chinateatern och sälja sin bok vid föreställningarna, vilket mormoner också har gjort på Broadway, berättar Peter Gardiner.
Lite ljudsynkronisering sipprar ut till oss från scenrummet, men snart är vi inne i ett samtal om de roller som ges till svarta män. Enligt Peter Gardiner är de ganska likartade nämligen och de lider brist på komplexitet.
– I de flesta tv-serier är minoriteter känslostyrda, medan den vite mannen styrs av sitt intellekt. Han är den enda som tänker på allas bästa och som räddar världen till slut. Se till exempel några avsnitt av ”Lost”!
– Det ännu tydligare i reklambranschen. Minoriteter får gärna ta plats när det handlar om att sälja mode, elektronik, resor, godis och läsk. Men i reklam som rör människors trygghet, vård, försäkringar och banktjänster, där syns de inte till.
I den här musikalen är hjältinnan svart.
– Hon uppnår faktiskt något. Folk kommer säkert att ha åsikter om hur vi skildrar människorna i byn. Det är typiskt oss i Sverige att när vi ska berätta om minoriteter så ska alla vara eniga om hur det ska göras. Det har en hämmande effekt. Jag ser hellre färre debatter och fler berättelser.
Peter Gardiner är utbildad dansare, men under senare år har vi kunnat se honom i talroller både på scenen och på film. Det var inte självklart att han skulle få scenen som arbetsplats. Som barn spelade han fotboll i Sirius juniorlag och gillade att cykla med familjens labrador Ruffa.
– Jag gick samhällsvetenskaplig linje på Celsiusskolan i Uppsala, hade bra betyg och kom in på juristlinjen. Men hela tiden gillade jag att dansa. Under gymnasiet bildade vi dansgruppen Emotion och vi skapade flera egna föreställningar. Jag vann DM i discodans på Flustret.
Tonåriga Peter Gardiner tog klasser på Dance Academy i Ekeby. På den tiden fick killar träna gratis där för att de var så få. Uppmuntrad av danspedagogen Marlene Skoog sökte han Balettakademin i Stockholm och kom in. Sedan, under 1990-talet arbetade han som dansare med koreografer som Christina Caprioli, Jens Östberg och Mats Ek. Känslan för dans har han kvar. Så sent som i höstas gjorde han en dansteaterföreställning tillsammans med Uppsalaaktuella koreografen Birgitta Egerbladh.
På utomhusscenen i Vitabergsparken sommaren 2000, i ”Five guys named Moe”, fick Benny Fredriksson upp ögonen för Peter Gardiner och anställde honom på Stockholms stadsteater som skådespelare, trots att han inte var talskådespelare.
– I det första jag var med i där, ”Katt på hett plåttak”, hade jag Ingvar Hirdwall som motspelare och det var helt magiskt!
– Jag har ett brinnande intresse för alla uttrycksformer. Egentligen är det inte så stor skillnad, för man måste mena det man säger hur man än gör det.