Kjell Eriksson saknar samhällsengagemanget i vår tid. Han talar om båtflyktingarna på Medelhavet och pekar samtidigt på en rad med skolbarn som går förbi oss.
– Det är ett stort jävla vågigt hav som tiotusentals ger sig ut på i rangliga båtar. Och vi är oroliga för våra ungar här om de ska ut i en eka någonstans på en lugn insjö. Vi måste ständigt arbeta för att upprätthålla empatin för de nödställda.
Vi befinner oss på Ekeby bruk, och det är ingen slump. Här pågick under spanska inbördeskriget just det handfasta solidaritetsarbete som han efterfrågar. Hans farfar, far och faster, som arbetade på bruket, var med och samlade in pengar för den republikanska sidan mot Franco.
– När farsan var sjutton år fick han i uppdrag att frakta en järnsäng till ett skrotupplag och sälja den där. Förtjänsten skulle gå till den Spanien. Sängen var katastrofalt tung, och han beskrev hur han släpade den genom bruket och hur folk hade roligt åt honom. Men sängen kom fram, och den gav väl några spänn.
Ekeby bruk är också utgångspunkten för Kjell Erikssons nya roman: "Att skjuta hästar." Huvudpersonen Alfons Andersson kommer härifrån. Men liksom 40 000 andra från hela världen bestämmer han sig för att lämna sin egen välbekanta ort för kamp mot fascisterna.
Författaren ser i denna 30-talets stora strid inte bara ett uttryck för solidaritet och idealism, utan också paralleller till vår tid.
– I dag går det väldiga konvulsioner genom Europa i form av rasism och fascism. Det vi såg på 30-talet var något liknande, inte bara i Tyskland och Italien, utan också i Spanien. Vi har mycket att lära därifrån.
Internationellt sett har "Att skjuta hästar" några klassiska föregångare. Ernest Hemingways "Klockan klämtar för dig" är en, George Orwells "Hyllning till Katalonien" en annan. På svenska är det dock skralt med skönlitterära skildringar.
– I USA och England var det många manschettproletärer och kulturarbetare, poeter och journalister som anslöt sig i kriget, vilket har avsatt en hel del litteratur. Men i Sverige var säkert nittiofem procent arbetare. För dem var det inte naturligt att ta till pennan när de kom hem.
Det tomrummet har nu alltså Kjell Eriksson försökt att fylla. Arbetet bygger på över trettio års förarbete. Han åkte till Spanien på 80-talet och träffade flera gamla brigadister från inbördeskriget, alla döda nu. Och för tjugo år sedan började han läsa in sig i ämnet på allvar.
Dessutom bosatte han sig tre år i Barcelona – för att inför skrivandet komma nära landskapet.
– Jag är ju gammal trädgårdsmästare och stensättare; jobbade trettio år med trädgård. Landskapet, kulturlandskapet och krocken däremellan tar jag som utgångspunkt för mitt skrivande. Jag vill veta: när blommar mandelträden i den här dalen som jag skriver om? Vad odlar man? När släpper man på vatten i kanalerna? Det upprättar en hel berättelse för mig.
Just den här berättelsen är han ovanligt nöjd med.
– Om deckarna har jag kunnat säga: ja, det där kan man väl läsa, det kan väl vara kul. Men den här gången kan jag för första gången konstatera: Det är en jävla bra bok. Du vet, vissa slår sig till ro och tänker att vad de gör inte betyder något. Jag försöker i alla fall. Ungdomar har berättat för mig att de inte kände till den här berättelsen innan de läste boken. Det var en viktig orsak till att jag skrev den.