När kulturchefer och slikt folk tillfrågas om vilka hot litteraturen står under idag, brukar det visa sig att de egentligen inte är så oroliga. Samtidslitteraturen är rätt välmående. Men finns det något som de ofta enas om, är det att den översatta litteraturen alltmer kommer på efterkälken, både när det gäller antalet reella böcker och det utrymme den bereds på kultursidor. Men trots en hård prioriteringsordning går det ju ändå att vända blicken mot de små förlag som faktiskt inriktat sig på översatt litteratur. Tranan är ett av dem, och som nu har de den goda smaken att ge ut Jamaica Kincaids uppväxtroman Annie John från 1985 på nytt.
Vilken bok! Jamaica Kincaids roman är ypperligt välskriven, hon fogar ord till ord på ett sätt som är få förunnat. Insiktsfullt, klart och rent rinner hennes språk förbi och med en fasthet som inte lämnar utrymme för några invändningar. Kincaid är en auktoritär berättare, och det i allra bästa mening – man litar på henne, vill följa henne. Därför är det synd att hennes utsökta noggrannhet grusas något av de tryckfel som finns i boken, där ä:n och ö:n ibland blivit å:n, och där delar av ord på sina ställen är utsuddade. Slarv är alltid tråkigt, men en roman som Annie John passar det särskilt illa.
Annie är tio år när hon börjar sin berättelse om tillvaron på den karibiska ön Antigua, och i slutet, vid sjutton års ålder, vinkar hon av sina föräldrar från det fartyg som ska ta henne till England. Men den stora resan har hon redan gjort, under den period som Annie John skildrar. De här åren som startar i förpubertet och slutar precis på gränsen till vuxenlivet, är omtumlande för Annie.
Hon har en alldeles speciell särställning i skolan. Hon är begåvad, flitig men samtidigt oregerlig och frihetslängtande. Motvilligt sätter lärarinnan henne på platsen avsedd för den bästa flickan – Annie är för vildsint för hennes smak, men studieresultaten talar sitt tydliga språk. Hon är lite kufisk, man får inte uppfattningen att hon är särskilt söt, men hon har en dragningskraft på sina kamrater som gör henne till en populär ledargestalt. Hon har passionerade ungflicksförälskelser med flera av sina skolkamrater, som Gwen och Den rödhåriga.
Men den verkliga stötestenen har Annie med sin mor. Jamaica Kincaid skriver ett både lyhört och ibland skrämmande naket porträtt av en relation som går från symbiotisk till frostig över en natt. Både Annie och hennes mor kämpar med att komma till rätta med vad som ändrats mellan dem, men ingen av dem förmår sträcka ut någon hand. Istället fler elakheter, svek och missförstånd. I kapitlet ”Columbus i bojor”, bokens starkaste, blir det extra smärtsamt påtagligt hur Annies uppriktiga och självständiga natur, hämmas och negligeras av dem som borde veta bättre. Modern ger här uttryck för en så utstuderad elakhet att man ryggar tillbaka. Hur kan kärlek och hat vara så närliggande, som såta kombattanter i vad som synes vara en evig kamp?
Jamaica Kincaid skriver om förhållandet mellan mor och dotter på ett sätt som vägrar tillrättalägga, som spjärnar emot den obligatoriska försoningen i slutet. Kanske var det för sent att laga, kanske var tiden för läkning ännu inte inne. Så kan det också gå mellan barn och förälder. Oavsett om man har egna barn eller är någons, är Annie John en av få berättelser som – genom att sätta ljuset på dem – leder oss till en förståelse av att livet måste bära också på sådana smärtpunkter.