Ordet diskjockey kan betyda olika saker för olika personer. Säg det till en 50-åring och hon tänker förmodligen på dem som spelar önskelåtar på diskotek och pratar mellan skivorna.
Säg det till en 20-åring och hans tankar går förmodligen till någon av de största dj-stjärnorna för tillfället: Avicii, Tiësto eller Swedish House Mafia, musikproducenter som fyller arenor.
För 70-åringar är ordet kanske mest förknippat med dem som spelar musik i radio.
Diskjockeyn har gjort en fantastisk resa, från 1910-talets radiopionjärer i USA till dagens mytomspunna jättefester på Ibiza.
Världens första radiodiskjockey kom från Stockton i Kalifornien och hette Ray Newby. Blott 16 år gammal började han spela skivor på en gnistsändare 1909, en teknik som egentligen var mer lämpad för telegrafi än för musik. Favoritartisten hette Enrico Caruso, dåtidens störste operatenor.
Termen ”disc jockey” myntades dock inte förrän 1935 av den amerikanske skvallerjournalisten, kommunistjägaren och antinazisten Walter Winchell. ”Disc” stod för ”skiva” medan ”jockey” var ett slangord för ”maskinoperatör”.
Under nazitysklands ockupation av Frankrike samlades jazz- och swingfans i lönndom för att dansa till den förbjudna musiken. Det var också de som myntade termen ”discothèque”.
1947 tog slutligen skivunderhållningen i radio steget vidare ut i nattklubbsvärlden i och med att världens första officiella disko, Whiskey à Go-Go slog upp sina portar i Paris.
Under 1950-talet började musikindustrin också få upp ögonen för hur viktiga de professionella musikväljarna var för marknadsföringen av ny musik.
Den kanske störste av dem alla var den amerikanske stjärndiskjockeyn Alan Freed som introducerade rockmusiken för USA:s vita publik i radio. Han uppfann till och med begreppet ”rock ’n’ roll”, inspirerat av det ljud som uppstår när ett par idkar könsumgänge i ett stillastående motorfordon.
Efter flera år som tung maktfaktor i den explosiva rockbranschen krossades emellertid Alan Freeds karriär av en skandal. Det visade sig att han hade tagit emot stora summor pengar för att spela specifika låtar, något som var och fortfarande är, illegalt i USA.
Efter det ville ingen längre ha med ”rock ’n’ rollens fader” att göra och han dog i alkoholrelaterade sjukdomar, blott 43 år gammal.
Samtidigt, i Jamaicas ghetton, växte sound system-kulturen fram där ”dj:s” anordnade stora fester då en skivväljare (”selector”) stod för musiken. Ju större ljudanläggning desto större fest och desto större intäkter för dj-personen som sålde både biljetter och alkohol.
60-talet blev de tekniska språngens decennium med specialdesignade mixerbord och dubbla skivspelare. 1968 uppfann New York-diskjockeyn Francis Grasso ”beatmatching”, en dj-teknik som kom att revolutionera hela scenen. Genom att använda sig av en metronom klockade han tempot på olika låtar för att sedan kunna mixa dem så att det lät som att de gick i varandra. Mixkonsten var född.
Flera av de tidigaste dj-profilerna i Sverige var engelsmän och amerikaner som hade med sig åtråvärda plattor från den häftiga världen långt bort. De framträdde sittande i upplysta lokaler och de snackade i mikrofon mellan låtarna, en sorts radiopratare alltså, men exponerade på en scen.
Någon egentlig diskomusik fanns inte. I högtalarna pumpades i stället aktuella soul- och rockhits, och plattvändarna sjöng gärna med eller ackompanjerade musiken med visselpipa och tamburin.
70-talets mäktiga proggrörelse var i bästa fall oförstående inför diskoteken, i värsta fall fientlig. Subkulturen dömdes ut som ”ickeautentisk” och ”passiviserande” eftersom den var mer inriktad på att ha kul än att förändra samhället.
När diskomusiken sedan dominerade fullständigt på topplistorna, varnades det för dansbandsdöd och desperata musiker blev arbetslösa.
På 80-talet tog diskjockeyn klivet från presentatör till producent av musik, från början genom att remixa andras låtar, en tradition med ursprung i Jamaicas dancehall-scen.
När sedan housemusiken utvecklades i Chicagos afroamerikanska klubbmiljö på 80-talet och sedermera fick ordentligt fäste i Europa, var det diskjockeyrna själva som skapade danslåtarna.
Det moderna svenska musikundret grundlades till stor del av dåtidens största dj:s, bland andra Denniz Pop, Stonebridge och Rob ’n’ Raz.
Fram till dess var också diskjockeyyrket helt mansdominerat. Kombinationen stort teknikintresse, musiknörderi och en strävan efter att få stå i centrum ansågs i decennier vara förbehållet män. Först på 90-talet började kvinnor ta plats i dj-båsen på allvar och dj-kurser öronmärkta för unga tjejer dök upp i flera städer.
Förra året skrev den 21-åriga diskjockeyn Tova Wellton följande uppdatering på Facebook: ”Boka lite fler kvinnor. Vsg f tips”. Hennes uppmaning till klubbarrangörerna att engagera fler kvinnliga dj:s ledde till en hysterisk debatt på nätet som snabbt urartade i flera dödshot mot Tova Wellton.
Dj-rollen må ha utvecklats enormt sedan Ray Newbys dagar, men om man inte ens kan förespråka fler kvinnliga dj:s utan att bli dödshotad så finns det fortfarande mycket gammalt att göra upp med.
HÄNVISNING: Läs intervjun med Chuckie i dagens nummer av City.