Från patrask till konstnär

Första gången ridån gick upp på Uppsala stadsteater var den 28 september 1951 klockan halv åtta. Premiärföreställningen hette Fyra krigares kärlek och den utspelade sig i en allierad militärförläggning i Tyskland.

Fyra överstar från Uppsala garnison fanns på plats i salongen, liksom representanter för universitetet, kyrkan och näringslivet, samt deras galaklädda fruar.

Premiärpubliken ansågs förmodligen vara betydligt finare än de kulturarbetare som befolkade scenen. Vid den här tiden hade många nämligen fortfarande en bild av skådespelare som någon sorts kringresande clowner i samhällets periferi.

Stadsteaterns första chef Gösta Folke satte en ära i att förändra dessa ingrodda föreställningar: ”Vi skall visa att teatermänniskor inte är något zigenarfölje!”, löd hans tidstypiska stridsrop.

18 av de 22 skådespelarna på teatern var gifta med varandra, något som Gösta Folke ansåg ytterligare befäste bilden av dem som ärbara män och kvinnor. ”Vulgäruppfattningen att det blir bättre teater om skådespelarna är patrask skall man slippa höra numera”, konstaterade han.

Gösta Folkes egen hustru Agneta Prytz var medlem av Stadsteaterns fasta ensemble. Det var också hon som fick ta de kraftigaste smällarna när teatern skrevs ned första gången.

Efter att ha inlett säsongen med lättsamma engelska komedier och tacksamma franska resonemangsstycken så valde nämligen Gösta Folke att sätta upp August Strindbergs klassiker Ett drömspel.

Hela ensemblen engagerades, dekorsnickare, sömmerskor och musiker. Alla slet hårt och den ansvarige affischören råkade ut för en allvarlig förgiftning när han svalde perukrengöringsmedel i stället för medicin, två dagar innan premiären.

Strindberg var, då som nu, en nationalikon och förväntningarna var enorma.

Kritiken blev inte nådig. Aktrisen Agneta Prytz fick utstå många kränkande omdömen i pressen, när det gällde bland annat utseendet, ”den lustiga lilla uppnäsan och den röda frisyren”.

Många betonade dessutom att hon var hustru till Gösta Folke själv. Svågerpolitik, antydde man och Agneta Prytz blev så illa berörd av kritiken att hon tappade rösten för en tid.

Hon och teatern repade sig emellertid och efterhand blev Upsala Stadsteater, ännu med gammalmodig stavning, en pålitlig hörnsten i stadens kulturliv. Det som hände på Stadsteatern genom åren blev också till en temperaturmätare på samhället i övrigt.

1960-talet innebar ett dramatiskt skifte i synen på konst och teater. Publiken skulle bli delaktig och uppmanas att ta ställning, i stället för att bara låta sig underhållas.

Ett klassiskt drama som Sofokles sorgespel Antigone förvandlades till exempel till en protest mot juntan i Grekland. Den ”samhällstillvända” teatern gillades emellertid inte av alla: ”Vi skattebetalande normalmedborgare är inte intresserade av experimentpjäser. En kraftig reducering av årsanslaget bör kunna dämpa teaterchefens experimentlusta”, skrev till exempel signaturen Skattebetalande teatervän i UNT 1965.

Under 1970-talet hände det att teatern gick till ytterligheter, exempelvis med en hasch- och LSD-inspirerad pjäs och marxistisk teater.

Tidens ideal stavades gruppteater. Regissören var inte längre enväldig utan en i gänget. Allt skulle bestämmas tillsammans.

Det lät demokratiskt och fint men på Stadsteatern ledde det till ett internt missnöje med dåvarande chefen Lars Engström. Han ansågs vara undanglidande och otydlig.

På 80-talet öppnades teatern för externa samarbetspartners från näringslivet och studentspexen. Samtidigt lockades publiken av pålitliga dragplåster som Anne Franks dagbok, Gengångare och Lars Norén. Den sistnämnde bidrog med ett sexfixerat manus fullt av råa könsord och sadism.

Somliga hatade pjäsen Underjordens leende. Regissören Christian Tomner försvarade sig med orden ”Teatern får aldrig bli rumsren”.

Provokationerna har förekommit på teatern med ojämna mellanrum sedan dess, under så väl Finn Poulsens (91-97) som Stefan Böhms ledning (97-07). Helt nyligen så bjöd ju som bekant nuvarande konstnärlige ledaren också in den hårdhänte demonregissören Andriy Zholdak i ett av Stadsteaterns mest kontroversiella gästspel genom tiderna.

Helt rumsrent har Stadsteaterns utbud kanske aldrig blivit, men en sak är säker. Ingen skulle längre kalla skådespelarna för patrask.