I början av sjuttiotalet fick en åttaårig flicka följa sina föräldrar till Estrad i Södertälje för att se sitt livs första opera. Trots att hon inte riktigt förstod allt som utspelades framför hennes ögon hänfördes hon av föreställningen. Särskilt förförisk föreföll en djupt tragisk scen när en ung kvinna, Antonia, sjunger med sin avlidna mor, gestaltad av ett enormt porträtt ovan scenen, väckt till liv genom en förtrollning. Den lungsiktiga Antonias sång leder till att hon dör av utmattning efter duetten. Operan var Hoffmans äventyr av Jacques Offenbach. Flickan som satt med gåshud i det dunkla salongsmörkret är i dag 46 år gammal och ny ordförande i Uppsalas kulturnämnd. Hon heter Eva Edwardsson och vi träffas på hennes kontor på Östra Ågatan.
– Det var en stor känslomässig upplevelse som jag alltid kommer att komma ihåg, säger hon.
Tittar man på hennes CV ser man att hon är docent i offentlig rätt vid den Juridiska institutionen i Uppsala och adjungerad domare i Kammarrätten i Stockholm. Hon har dessutom arbetat med kommunpolitik för Folkpartiet sedan början av 2000-talet. Men ingenstans står det någonting om ett specifikt kulturintresse.
– Det är sant att jag inte har någon professionell erfarenhet inom det här fältet, men det behöver inte vara negativt.
Att efterträda den rutinerade Jan-Erik Wikström kan verka skrämmande för vem som helst om man inte väljer att se det som en välsignelse, vilket Eva Edwardsson gör.
– Han är osedvanligt kompetent vad gäller kulturpolitik och det är svårt att mäta sig med honom. Därför kan jag gå in i det här utan press. Det första halvåret ska jag främst lyssna och lära.
Sin egen kultursyn beskriver hon som ”folkpartistiskt socialliberal”: kultur är någonting som berikar människan på flera plan.
– Att vara intresserad av kultur är att intressera sig för andra människor. I längden leder det till att man blir mer empatisk, mer förstående. Det tror jag verkligen.
Hennes verkliga passion är klassisk musik. Den återvänder hon ständigt till. Den egna sextonåriga dottern dansar balett och har fått uppleva Shakespeare på Gotland redan i unga år. Eva Edwardsson förstår vilket slags kulturkonsumtion hon vid en första anblick verkar representera, men är emot en värdedistinktion mellan olika kulturformer.
– Däremot måste man kunna prata om kvalitet. All opera är inte bra, precis som att all pop- och rockmusik inte heller är bra.
Det visar sig snart att ordföranden som talar lyriskt om Rachmaninovs andra pianokonsert har läst hela Harry Potter-serien flera gånger, gillar Lady Gaga, grämer sig över att hon inte såg Avatar i 3D och kan en inte oansenlig mängd Magnus Uggla-texter utantill. Senare under kvällen ska hon gå på ukelelekonsert med familjen. Hon framhåller att kultur inte ska vara någonting som är angeläget för ett fåtal och att man måste kunna diskutera besökssiffror. Men hon är kategorisk när hon fastslår att det ska satsas mer på kulturlivet i Uppsala. Här återkommer hon till vikten av att väcka barns kulturintresse tidigt; om de inte får ta del av konst, skapande, musik och teater i unga år riskerar samhället att segregeras ytterligare.
– Jag utgår ju från att kultur är berikande och då ska vi se till att alla får chansen att uppleva det. Där har skolan och kommunen ett stort ansvar.
Tycker du att stadens kulturpolitik tar sitt ansvar?
– Man kan kanske säga att den kulturella infrastrukturen inte riktig satt sig i Uppsala, och det är ett problem. Det ska vi se över och jobba på. Kulturen måste bli mer tillgänglig om vi ska bli en storstad.
På tal om tillgänglighet. Hur ser du på konstmuseets framtid?
– Det är uppenbart att konstmuseet förtjänar en miljö som är uppskattad och som folk besöker, men jag väntar på mer information.
Men tycker du att det ska vara kvar i slottet?
– Om man kan erbjuda en trestjärnig upplevelse kan det vara kvar i slottet, det tror jag. Men då måste det verkligen satsas med ombyggnad och uppfräschning och annat. Det ska kanske finnas tre olika museer där, en stor museishop och en restaurang? Sedan kan det vara så att Uppsala behöver ett till kulturhus nere på stan.
Vad gäller ekonomin är hon något skeptisk till den så kallade ”koffertmodellen” där delar av det statliga kulturstödet går direkt till landets olika regioner som får distribuera pengarna själva.
– Problemet är att regionerna inte är en naturlig beslutandenivå i Sverige. Kommunen och staten är väldefinierade strukturer. Vilka är egentligen intressenterna i en region undrar jag? Viktigast är att vi inte tappar vårt egenintresse i Uppsala. Vi står för två tredjedelar av länets medborgare.
Du vet att det kommer att knorras ute i länet när du säger så?
– Jag skulle jättegärna vara solidarisk med Älvkarleby och Östhammar, Tierp och Heby, men jag kommer att företräda Uppsalas intressen i första hand. Sedan får vi ta en diskussion.
Men Eva Edwardssons kulturella intresse sträcker sig längre än till politik och konsumtion. Hon är också kulturutövare. Eller var, i alla fall. Under förra året deltog hon i det internationella berättarteaterprojektet Seven, rosat av UNT efter föreställningen på Reginateatern. Sju kvinnorättskämpars historier gestaltades av sju olika röster. I Uppsala deltog bland andra Eva Edwardsson, Birgitta Ohlsson och Cecilia Wikström.
– Det var jättekul. Att döda vita män skulle ha mest att säga om mänskliga relationer är märkligt. Det finns många andra som har precis lika mycket att säga, som är lika viktiga. Man måste bara hitta dem.
Hon tycker att ett kritiskt feministiskt perspektiv också bör finnas i arbetet i kulturnämnden och hon planerar att sätta en feministisk prägel på sitt jobb. Om de exempelvis upptäcker att åttio procent av kulturstipendierna går till män, trots att majoriteten av kulturutövarna är kvinnor, skulle det vara ett stort problem.
Vad kan göras om det visar sig vara väldigt ojämställt?
– Jag är inte helt främmande för kvotering, exempelvis, även om det är komplicerat. Men ser man att två personer har samma meriter är jag inte främmande för det. Positiv särbehandling är bra.