Lasse Svensson sitter med en hög maxisinglar. Ur bunten plockar han fram en märkt ”1/9-77 LS”. Han pekar på den och säger:
– Den här killen var först med det som Avicii och Swedish House Mafia gör idag. Giorgio Moroder. Han producerade Donna Summer-låten ”I feel love” 1977 och skapade där det ljud som lade grunden till den elektroniska musiken.
Innan den låten hade discomusiken enbart producerats med traditionella orkestrar men Giorgio Moroder använde helt elektroniska syntar istället. Det känns talande för det vi ska diskutera. Mötet mellan nu och då. Kort efter att Lasse Svensson lagt ned skivan och börjat bläddra vidare i högen kliver Lina Ocampo Daza in genom dörren. De har båda sin bas i Uppsala, men då Lasse Svensson dj:at sedan slutet av 1960-talet har Lina Ocampo Daza nyligen inlett sin karriär.
– Jag har varit aktiv dj i ett år nu men drivit olika nationsklubbar sedan 2009, då var jag en av de första kvinnliga nationsarrangörerna. Jag har alltid varit omgiven av så duktiga dj:s att jag aldrig själv känt behovet att ge mig in i det. Men så behövde två tjejkompisar en musikkunnig person till ett event och de övertygade mig. Och nu har jag haft 15 spelningar bara den senaste månaden, säger hon.
Lasse Svensson, som i dag lagt dj:andet på hyllan och är en av ägarna till Svenssons krogar, berättar att då han började spela var det ett tungt, men roligt, jobb att vara dj.
– Jag hade alltid med mig två läskbackar med vinylskivor plus en singelback. Dyrt blev det också när man fick åka till Stockholm för att köpa direktimporterade vinyler från USA.
– I dag har många övergått till att bara ha med sig usb-stickor. Men jag kör fortfarande med cd-skivor. Det är som en skön ritual när man sätter sig ned, bränner skivorna, skriver etiketter för hand inför varje spelning, säger Lina Ocampo Daza.
Båda säger att det är något visst att dj:a i Uppsala jämfört med andra ställen.
– Jag har dj:at lite överallt: från små barer på Gotland till stora nattklubbar på Ibiza. Men redan på min tid var nationerna i Uppsala lite speciella. Då kunde artister som Tina Turner och Rod Stewart komma hit och uppträda – för var annanstans fanns det 25 000 ungdomar inom en så liten radie? säger Lasse Svensson.
Lina Ocampo Daza berättar att hon som tjej än i dag behandlas olika än killarna i dj-världen.
– På 80 procent av alla spelningar kommer killar fram och frågar om de kan få spela lite. De tänker väl att "om hon kan kan väl jag också, kan ju inte vara så svårt". Och så fort något krånglar med utrustningen så antas det alltid att det beror på mina dj-kunskaper och inte på problem med exempelvis en sladd. Jag har frågat mina killkompisar som spelar och de har sagt att det kanske händer dem 1-2 gånger per år, men mig händer det alltid. Och många går bakom dj-båset och ska ta en på valfri kroppsdel – bara för att de kan.
Det är en bransch i obalans hon målar upp, något som såg än värre ut på Lasse Svenssons tid.
– När jag började dj:a fanns det inga tjejer alls som gjorde det. Men intresset för hela yrket har fått ett uppsving i dag då internet ger fler möjlighet att komma åt musiken.
– Ja, bara sedan jag började arrangera kan jag se att antalet dj:s i Uppsala har exploderat.
Ser man framåt är det däremot svårt att se hur utvecklingen ska gå. Tekniken förändras snabbt och förutsättningarna med den.
– Det känns som att en dj för inte så länge sedan var ett yrke, då fanns färre som bokades mer frekvent. I dag är det många som har det mer som en hobby. Kända musiker bokas in till dj-gig överallt och man har blivit mer en ”låtväljare” än en dj, säger Lina Ocampo Daza.