På torsdag förvandlas Fyrishovs multihallar till ett hav av blåskimrande skärmar. Framför dem sitter hörlursförsedda spelare i djup koncentration. Vad många av dessa spelentusiaster kanske inte vet är att de håller liv i en tradition som inleddes redan för 30 år sedan, i en helt annan tid.
1980-talets Sverige var nästan helt analogt och ouppkopplat. Ville man ha en faktauppgift fick man besöka närmaste bibliotek. Ville man skriva till någon fick man köpa ett frimärke. Många upplevde datorer som komplicerade och läskiga maskiner som man inte vågade röra. ”Data” var något som man överlät åt andra att ägna sig åt, ingenjörer, forskare – eller töntstämplade ungdomar. Runt om i landet satt det tonårskillar (tjejer fanns knappt på datorkartan vid den här tiden) och knackade, hackade och ”crackade”. Många lade all sin fritid och lite till på att bli vassast och bäst. Problemet var bara att de hade få möjligheter att visa upp sina fantastiska färdigheter och få respons. Omgivningen fattade ingenting.
Ur detta behov föddes copypartyt, tidigaste föregångaren till dagens enormt populära LAN-partyn. Som namnet antyder gick dessa tidiga datorfester bland annat ut på att kopiera spel och program. Det var fildelning i sin mest ursprungliga, fysiska och sociala form. Kassetter och disketter distribuerades från hand till hand. Viktigare än så var dock möjligheten att visa upp demos, snygga ljud- och bildproduktioner som skapades på datorer med extremt begränsad prestanda. Samtidigt lades också grunden till den gamerkultur som vi ser i dag: Nattvakandet, hängivenheten, överkonsumtionen av socker- och koffeinhaltiga drycker.
I dåtidens datortidningar fanns bilder på ungdomar som tog tupplurar under skrivbord på udda tider men också rubriker om polisrazzior och krav på lagstiftning mot spel med våldsinslag.
För varje angrepp från vuxenvärlden stärktes datorentusiasternas sammanhållning och precis som i många andra ungdomskulturer delade man in folk i två fack: de som var inne och de som var ute, eller som man kallade dem i datorkretsar: ”elit” och ”lamers”.
Den yttersta eliten bestod av grupperingar med namn som Triad, Fairlight och Swedish Cracking Crew. Deras medlemmar gick under respektingivande pseudonymer som Excalibur, Strider och Lucifer. De var mytomspunna superstjärnor men få kände till deras egentliga namn. De ägnade sig åt att knäcka kopieringsskydd på spel, lägga dit en demo som rullade medan spelet laddades och sedan sprida spelet till andra. Själva kopieringsverksamheten var förstås olaglig och därför underjordisk, något som också gjorde kulturen mer spännande. Samtidigt var de en del av en sanslöst kreativ scen där var och en hade sina egna specialiteter.
En demogrupp hade någon som gjorde musiken, en annan som stod för grafiken och ytterligare någon som knackade kod. De var pirater men också konstnärer. Under ett antal år på 80- och 90-talen innebar datorutvecklingen att de kunde flytta fram sina positioner och göra ännu snyggare demos. Sedan kom LAN, Local Area Network.
Inte nog med att datorerna kunde kopplas ihop, nu kunde man också spela spel mot varandra på varsin dator. Det var en sann revolution och när ”förstapersonskjutarspel” som Wolfenstein 3D och Doom kom i början på 90-talet var det många som tyckte att det var roligare att lägga ned tid på att bli bäst på dem än att knacka kod. Demoscenen ebbade ut och minskade i betydelse, men datorträffarna blev bara större och större.
I början på 90-talet var till exempel Dreamhack ett litet copy- och demoparty som arrangerades varje år i en skola i Malung. 1997 flyttades evenemanget till Borlänge och 2001 till jättehallen Elmia i Jönköping. Numera är det världens största datorfestival med en omsättning på 43 miljoner kronor. Dreamhack har fått priser av Jönköpings kommun och det är ett viktigt evenemang i den globala e-sportindustrin.
Undergroundkänslan är sedan länge borta och många av 1980-talets elitkodare är numera ingenjörer, forskare och etablerade familjefäder. Förmodligen ler många av dem nostalgiskt när de nu ser dagens unga släpa med sig datorer till Fyrishov i Uppsala för att delta i Birdie, Sveriges största ideella datorfestival.
Samtidigt kan de glädja sig åt att den tradition som de själva startade för länge sedan lever vidare, trots alla omvälvande tekniksskiften och inte minst att det sakta men säkert blir allt fler tjejer bland deltagarna.