Långfilmskonsulenten Baker Karim, filmregissör och före detta Uppsalabo, är bland annat intitiativtagare till kulturarbetarregistret "The black list" och har kallat film för "den fjärde stadsmakten".
Med avstamp i barndomens Gränby och vidare tecknar han bilden av en ensamstående mor som benhårt kämpade för att ge sina barn det hon trodde var bäst - en medelklassigt trygg uppväxt i Helsingsborgs finare kvarter. Den jobbutmattade mammans stunder framför engelskspråkiga filmer var också det som gav bröderna Karim (brodern Alexander är också regissör och skådespelare) en första inblick i filmens magiska värld. Anekdoter som den om det självidentifierande mötet med "E.T." vid åtta års ålder, eller om en sexfilosoferande David Carradine på en filminspelning i det nittiotalets Los Angeles som kom att bli Baker Karims filmskola, höjer definitivt underhållningsfaktorn.
Men Baker Karims Sommar i P1 är inte bara rapsodiskt underhållande. Framför allt är det en svidande uppgörelse med den rasistiska föreställningsvärld som genomsyrar oss alla, inte minst den arbetsförmedlare som vid hemkomsten till Sverige ville skicka den välmeriterade och definitivt svensktalande Baker Karim till SFI - alltså inte Filminstitutet, utan svenska för invandrare. Karims parallell mellan Idi Amins etniska utrensingar i Uganda 1972 och främlingsskapandets återkomst i dagens debattklimat blir en skrämmande avslutning och påminnelse.
Fotnot: Under sommaren recenserar UNT Kultur de Sommarvärdar i ”Sommar i P1” som har anknytning till Uppsala.