Gör nu!
Uppmaningen från kursen i "hur man arbetar i öppet landskap" har bitit sig fast.
Gör nu! Låt inte högarna växa - det stör för dig själv och för andra! Var effektiv, och jobba undan!
Och det låter ju både klokt och rationellt - man vill ju inte vara en slashas som samlar på sig irriterande surdegar. Utan en som fattar snabba beslut, får saker gjorda och kan visa på resultat och rena ytor. En doer, helt enkelt.
Bara det att det ofta är så förtvivlat svårt att bestämma sig. Att veta vad som är rätt och fel. Alla dessa val som ska göras, ståndpunkter att överväga. Man funderar, grunnar, grubblar. Lever inte upp till förväntningarna att få saker gjorda på en gång - och känner sig misslyckad.
Fast kanske är det snart slut med gör nu!-kurser och rapp leverans?
I framtiden kommer vi kanske i stället att kallas till skjut upp!-utbildningar?
För om man får tro den amerikanska författaren Frank Partnoy, som skrivit boken Wait, finns det en poäng med att inte bestämma sig på en gång.
Utan att ta det lugnt, att vänta.
I en artikel i Svenska Dagbladet (4 februari) förklarar han sin tes: de bästa besluten är de som fattas långsamt, helst i allra sista sekund före deadline. Helt enkelt för att man då har utnyttjat funderingstiden maximalt, och bearbetat informationen ordentligt. Också omedvetet, när hjärnan brottats med problemet även när vi inte aktivt tänkt på det.
Ah, jag tyckte det var en frigörande tanke.
Man måste inte längre se på sig själv som en mesig neurotiker, bara för att man vill fundera några extra varv på saken - tvärtom gör man faktiskt helt rätt. Utnyttjar den tid som finns för att överväga för och emot och allt där emellan.
I stället för att hasta fram något oöverlagt, och kanske tvingas ändra sig igen. Man får helt enkelt vara lite tillbakalutad. I slutänden kan resultatet till och med bli bättre då.
Dessutom vågar jag påstå att alla kreativa processer, och dit kan väl beslutsfattande räknas, behöver luft och rymd. Tid då tankarna bara virvlar runt, utan att nödvändigtvis utmynna i resultat.
Fast visst kan själva velandet och grunnandet ofta vara plågsamt. Men en smula fördragsamhet kanske kan lätta bördan något, ja, kanske infinner sig till och med lite harmoni mitt i ovissheten om man lyckas tänka: Det är inget fel på mig. Det är bara en viktig process som pågår.
Så från och med nu: krama dina våndor, omfamna ditt hattande - och skjut upp.