Från falska leenden till äkta dansglädje

De dansar de fem latinamerikanska danserna cha-cha-cha, samba, rumba, jive och paso doble som ingår i tiodans. Sporten har varit representerad i flera populära tv-program, som Floor filler, Let's dance och So you think you can dance. Numera kan Jazz Munteanu och Karin Stjärnefyr låta uttrycket "Let's dance-dans" förklara vad de gör, så förstår de flesta. Båda två har lång erfarenhet av pardans och tävlande på hög nivå. Men när de träffades på en pardansfest under Stockholm Pride förra sommaren var båda på jakt efter en ny danspartner.
- Karin hade en dansuppvisning och jag tänkte "shit va bra den här tjejen dansar!". Hon hade precis samma sätt att föra sig på golvet som jag, säger Jazz Munteanu.

Efter att ha dansat en lyckad cha-cha-cha tillsammans var de ett danspar. De dansar för Lambda IF, som är RFSL:s idrottsförening i Stockholm, och har där sin egen klubb Dancing Queer Sweden. Deras erövring av Europa är i full gång och de har redan hunnit ta guld i A-klassen i Köpenhamn, London, Greven, Berlin, Antwerpen och Wien.
- Vi måste ju åka utomlands och tävla, eftersom det inte ordnas några samkönade pardanstävlingar i Sverige, säger Karin Stjärnefyr.

Dansparets tävlingsframfart fortsätter närmast på nordiska mästerskapen i Köpenhamn i december och i London i februari. Men om vi spolar tillbaka lite, hur kom dansen in i deras liv från början?

För sjuåriga Karin Stjärnefyr började det med sällskapsdanser som bugg, vals och foxtrot i köket hemma hos en klasskompis i Stockholm.
- Hans föräldrar tröttnade på att vi hellre kastade popcorn på varandra än att dansa när det var klassdisko och drog i gång en liten dansgrupp, säger Karin Stjärnefyr.
Köksdansen väckte hennes intresse ordentligt och hon dansade de följande tio åren för olika Stockholmsklubbar. Men när hon var 18 år ville hennes danspartner flytta utomlands och satsa helhjärtat på dansen. Karin ville inte hoppa av skolan och stannade i Sverige.
Hon funderade vid den här tiden mycket på vad hon egentligen höll på med.
- Jag var trött på den ytliga kindpussande heterodans-världen. Det är liksom puss på kinden och "vilken fin klänning!", sen hugg i ryggen. Var det värt att träna måndag till söndag och sen inte få ha trevligt på tävlingarna?

Sex år yngre Jazz Munteanu gjorde sin dansentré i hemlandet Rumänien. När hon var fem år ville Jazz mormor sätta henne på dansskola. Men Jazz vägrade att ta på sig dansklänningen. Fem år senare började hon i stället dansa med ett par kompisar i en liten dansklubb.
- Jag hade bara hunnit dansa någon termin när vi flyttade till Sverige -98. Men jag hittade en klubb i Sundsvall, och kompisarna där blev mitt sociala umgänge.
Hon dansade för Sundsvalls Dansteam till 2004 och de sista åren ökade intrigerna.
- När man är liten är alla äkta, man är ett gäng som har kul och dansar tillsammans. Sen blir det så allvarligt och folk börjar stöta ut varandra. Då är det inte kul längre. Barnen som har sina mammor på dansklubben blir prioriterade. Men min mamma satt inte där i soffan och pratade skit med de andra.
Jazz hade haft dansuppehåll i två år när hennes och Karins vägar korsades på det där dansgolvet i Stockholm.

Vad skiljer ert dansande i dag från när ni dansade traditionell pardans?
- Det fanns en jobbig segregation mellan nivåklasserna som inte finns inom den samkönade dansen. Inom den traditionella spelar man också mycket på könsrollerna, och så vill inte vi ha det, säger Karin Stjärnefyr.
- Det finns par i de samkönade danstävlingarna som klär sig som kvinna respektive man men vi vill ha en könlös koreografi, ett flöde, där man inte ser vem som för och vem som följer. Därför måste vi vara starka på båda delarna, säger Jazz Munteanu.

Det förekommer danstävlingar där traditionella och samkönade danspar tävlar tillsammans, men det är ingenting Jazz och Karin är intresserade av att delta i.
- Jag vill gärna ha det separat. Det är inte för att jag vill skapa barriärer, men jag vill inte tillbaka till den där världen. För mig är det som att ha gått från det tråkiga till det roliga och om man slår ihop det blir det roliga tråkigt, säger Karin Stjärnefyr.