BO-INGVAR KOLLBERG: Från Engdahl till Englund

Under sin tid som ständig sekreterare för Svenska Akademien har Horace Engdahl lyckats göra denna av hemlighetsfullhetens slöjor tidigare så omgivna sammanslutning känd i vida kretsar. Synen på akademien har förändrats från ifrågasatt till i hög grad respekterad med sitt från det demokratiska samhället i övrigt omdiskuterade arbetssätt. Den har kommit att fungera som en av våra viktigaste opinionsbildare och till på köpet blivit riktigt folkkär. Den förut enbart i samband med Nobelpriset öppnade dörren till tjänsterummet har stått på glänt året om. Horace Engdahl har via televisionen blivit en självklar auktoritet inte bara i litterära och språkliga frågor. Under senare år har han dessutom trätt fram som en av dem som med åtskilligt civilkurage försvarar de kulturella värdena mot samhällets pågående infantilisering. Därmed hör han även till dem som bidragit till att den intellektuella nivån i samhället kunnat hålla en hög nivå. Detta samtidigt som andra, i detta värv tidigare självklara institutioner i media och vid universiteten förlorat i inflytande.

Gustaf III är säkert nöjd i sin himmel med sin sentida befallningsman. Det var därför också helt i sin ordning att Horace Engdahl, som frånträder befattningen till sommaren, i onsdags i serien Kvällar på Svenska Akademien, uppehöll sig vid sällskapets grundare. Dikt och politik kring 1808-1809 års krig var temat. Det elände som ledde till att Sverige efter 700 års sammanlevnad förlorade sin östra rikshalva Finland. Ständige sekreteraren hade tagit på sin lott att ge en översikt över, som ämnet löd, den förändring av synen på den ursprunglige uppdragsgivaren som ägde rum från tiden före och under till efter den fatala förlusten. Hur bilden skiftat av hur man uppfattat "gubben bakom mig", som Engdahl lite vanvördigt kallade den marmorkopia som står i Börssalen och är en avbildning av Sergels bronsoriginal på Skeppsbron.

Länge såg man Gustaf III som Vasakungarnas arvtagare, statsvälvningens hjälte och den siste svenske krigarkungen. Inte minst efter händelserna vid Svensksund. Han hade dessutom räddat Sverige undan det kaos som i franska revolutionens spår drabbat andra delar av Europa. Det är som krigshjälte Sergel återger honom, menade Engdahl, och skulptören har fångat kungen i det ögonblick då denne återbeträder svensk mark efter segern 1789. Den uppfattningen bestod fram till kriget 1808-09. Sedan har Gustaf III alltmer kommit att betraktas huvudsakligen som en konsternas främjare och beskyddare. Först ut var JO Wallin, och han följdes sedan av diktare som Thorild, Atterbom och Geijer. Mest ihågkomna i våra dagar är nog Tegnérs formuleringar i ärendet. Liksom den syn på den gustavianska tiden som förmedlas i Bellmans diktning. Numera återstår av den forne krigarkungen inte stort mycket mera än en fjollig teaterfurste med fransk brytning. I varje fall enligt en balett på Operan förra året. Får man tro Horace Engdahl är slutsatsen inte långt borta att Gustaf III, om han återvände till sina forna länder, i dag nog skulle välja att bosätta sig i den finska delen av sitt rike. Där har man aldrig tappat kungens hjältemod ur sikte. Där framstår han alltjämt som "en riktig man", kunde Engdahl berätta.

Nu kan det här med manlighet naturligtvis diskuteras, men det är svårt att låta bli att tänka på en formulering i föredragets inledning om monarkers roll för olika länders självbilder. Där finns det i våra dagar nog goda skäl att föredra en konstens förespråkare och tillskyndare framför till exempel den Karl XII som står ishockeynationen Sverige nära genom sina dåd i österled, men också används för diverse tvivelaktiga patriotiska syften. Hur mycket "historieförfalskning", Engdahls egna ord, eller hur ohistoriskt det än är att ställa sig tätt intill Gustaf III, tjusarkungen, som länge fått göra tjänst som en sinnebild för vårt land som kulturnation. Den uppgift som under senare år har skötts med bravur av ständige sekreteraren. Fast med tillträdande efterträdaren blir det kanske annat ljud i skällan. Peter Englunds stora genombrottsbok handlar, som bekant, om Poltava.

Bo-Ingvar Kollberg: Från Engdahl till Englund

I FRILÄGE. "Numera återstår av den forne krigarkungen inte stort mycket mera än en fjollig teaterfurste med fransk brytning", skriver Bo-Ingvar Kollberg.