Det är onsdagen 21 oktober 2015. Ovanför gatorna kör flygande bilar och några ungdomar svävar omkring på luftburna skateboards. Tidningen USA Today har en upplaga på 3 miljarder och på bio går ”Hajen 19”. Ja, så ser världen ut när regissören Robert Zemecki föreställde sig dagens datum i ”Tillbaka till framtiden 2”, där Marty (Michael J Fox) reser till framtiden.
– Man säger ibland att filmmediet i sig är rum förvandlat till tid och detta accentuerades med videospelaren, där man kunde förkorta, förlänga, förskjuta och frysa tiden. Ny teknologi skapar ofta nya tidsbegrepp, och det är troligen en av anledningarna till att det kom många framtidsfilmer just under 1980-talet, säger filmvetaren och kritikern Maaret Koskinen, som själv recenserade den första filmen i den 30-årsjubilerande trilogin.
Hon kan se två spår i hur man i den amerikanska filmindustrin gestaltade framtiden under denna tid. Dels det parodiskt utopiska som återfinns i ”Tillbaka till framtiden”, dels det dystopiska där tekniken snarare utgör ett hot.
– I ”Tillbaka till framtiden” finns en tilltro till framtiden, den är okänd och därför förändringsbar. Den präglas av en ungdomlig naiv syn i motsats till exempelvis ”The terminator” som målar upp en väldigt mörk världsbild. Men också där finns en dynamik mellan det datoriserade och hemska och hoppet som ligger i det mänskliga.
”The terminator”, ”Blade runner”, ”Robocop” och ”The matrix” är bara några i en lång rad framtidsskildringar där teknikutvecklingen ligger i fokus.
Uppsalaprofessorn Erik Westholm, under många år knuten till Institutet för framtidsstudier, tror att det beror på att tekniken i sig är så förknippad med ständig utveckling.
– Men det är konstigt att tekniken alltid återkommer som central, eftersom den är så svår att förutsäga. Man kan inte riktigt föreställa sig en teknik som inte finns, inte på något framgångsrikt sätt, så då hamnar man ofta i fronten på dagens teknik.
I stället finns andra mer långsamma och stabila processer, som demografi och befolkningsvågor, som han tycker är mer intressanta för den som vill veta hur det blir i framtiden. För även om framtidsskildringar rent hypotetiskt skulle kunna se ut precis hur som helst, så är de alltid starkt präglade av nuet. Framtidsbilderna i film och litteratur återspeglar samhällsklimatet.
– Fram till den stora diskussionen om kärnvapenhotet på 1950-talet så fanns det en tilltro till sociala och tekniska framsteg som skulle göra världen ständigt bättre. Sen kom miljökritiken och under lång tid har diskussionen om framtiden präglats av ett tvivel på moderniteten. Dystopiska framtidsbilder har återkommit i film och litteratur, säger Erik Westholm.
Också Maaret Koskinen menar att de rädslor och förhoppningar som finns i samhället i dag är de som bäst slår an även i framtidsskildringar.
Hon lyfter upp filmen ”Flykten från New York” (1981) som utspelas på ett dystopiskt Manhattan.
– Regissören använder sig effektivt av det som var dåtidens bekymmer i New York, brottsligheten i tunnelbanorna och att folk var rädda för att röra sig där. Det är alltså inte rent ”hitte på” utan innehöll referensramar som publiken kunde förhålla sig till, och det fungerar.
Men även det utflippade framtidsscenariot i ”Tillbaka till framtiden 2” hade fler rätt än man då kunnat ana. I dag har vi både smarta Googleglasögon och platt-tv och tidigare i år testades den första flygande bilen. Nu väntar vi med spänning på Martys uppdykande i tidsmaskinen klockan 16.29. Sedan kan framtiden börja.