Nyligen deltog artisten Nic Schröder i Svt:s Allsång på Skansen. Men när han skulle sjunga sin gamla hit Hej Monica, började han på fel textrad och det tog en hel vers innan han kom rätt igen. Det här låter kanske inte som världens största grej.
Men händelsen finns via TT återgiven som nyhet i ett stort antal svenska tidningar, bland dem Göteborgs-Posten, SvD, Skånska Dagbladet, Helsingborgs Dagblad, Norran, Metro, Dagbladet, Örnsköldsviks Allehanda, Laholms Tidning, Eskilstunakuriren, Kristianstadsbladet, Hela Gotland, Norra Skåne, Norrköpings Tidningar, Södermanlands Nyheter, Barometern och Ystads Allehanda. För att bara nämna några, alltså.
Varför tyckte då så många tidningar att det var värt att ta in en TT-text som byggde på en artikel som Aftonbladet hade gjort om textmissen?
Ett svar skulle kunna vara att Allsång på Skansen lockar en stor tv-publik och att det som sker i programmet automatiskt är av intresse för en bred grupp tidningsläsare. Ett annat att vi blivit så blinda för den symbios mellan kvällspress och tv-produktion som växt fram under senare tid, att vi helt enkelt tror att det är så här journalistik ska se ut. Genom att följa tabloidbevakningen kan man lätt få intrycket av att tv-sändningarna så där i största allmänhet präglas av häpnadsväckande dramatik.
På löpande band blir medverkande chockade, programledare förbluffade, tittarna bestörta. Någon råkar visa sina underkläder i en millisekund, en annan snubblar. Tänka sig!
Nästan all den här typen av rapportering är klickbete – det tveeggade svärd som används mer och mer av de stora nyhetssajterna. Å ena sidan lockar det till klick, vilket genererar internettrafik och reklamintäkter, å andra sidan förvandlar det journalistiken till ett slags En Ding Ding Värld, där ingenting längre behöver vara riktigt sant.
Nu klagar så klart inte tidningarna som får klicken. Inte heller produktionsbolagen som tar fram programmen eller tv-kanalerna som visar dem. Tvärtom: symbiosen innebär i stället att element som kan leda till den här sortens spelade nyhetschocker byggs in i dramatiken redan från start. Och när rundgången väl har börjat, blir den omöjlig att värja sig mot. Klicken leder till delningar i sociala nätverk, vilket föder ytterligare medieintresse, varpå nyhetsbyråerna vaknar och omarbetar nyheten, som sedan kablas ut till de 160 svenska tidningar som inte längre har möjlighet att ha en egen bevakning av kultur- och nöjesområdet. Och som inte verkar fundera över om det man lanserar som nyheter är värt att trycka eller inte.
Men det stannar så klart inte där. Låtsasdramatiseringen av ickedramatiska händelser börjar mer och mer ta sig formen av en allmän trend inom journalistiken – just nu är den särskilt påfallande inom den politiska bevakningen, som på många håll börjar likna nöjesrapporteringen.
Här finns ju samma symbios mellan producenter (i detta fall politikerna) och redaktörer och samma slappa förhållningssätt till vad som är viktigt eller sant.
Ja, i mina mest pessimistiska stunder tänker jag att jag har skådat framtiden för samhällsbevakningen. Den är en troschock.
Anders Mildner är journalist med inriktning på mediefrågor.