Det går fortfarande inte att fatta vad som hänt, en dryg vecka efter terrordåden i Norge. Jag befann mig i Prag den fasansfulla fredagen, och redan samma kväll, när tragedin på Utøya just börjat kablas ut, sa jag spontant till två amerikaner på vårt hotell att jag trodde att detta kunde vara ett nazistdåd. Men man kunde ju inget säkert säga. Väl hemma nästa dag insåg jag att de flesta kollegerna i Sverige dragit helt andra slutsatser – och till råga på allt satt sina ”analyser” på pränt. Utan vetskap. De frågor som vi journalister måste ställa oss kollektivt efter 22 juli 2011 är många. Och tunga.
Anders Behring Breivik har lugnt leende erkänt. Vi kan inte förstå hans beteende men söker ändå ett slags svar. Och Breivik är villig att förklara. Ja, det är själva poängen: han avsåg att vi skulle fråga. Han bad uttryckligen om att under en öppen häktningsförhandling, iklädd ”uniform”, få läsa högt ur sitt 1500 sidor långa ”manifest”. Rätten beslutade om lyckta dörrar med hänvisning till att Breivik kunde tänkas sända ut ”kodord” till andra högerextremister. Under häktningen ska han sedan ha citerat ur ”manifestet” i flera minuter innan domaren stoppade honom.
Att ha rätt att förklara sig offentligt kan inte vara detsamma som att tillåtas sprida sin politiska propaganda i en rättssal. ”Manifestet” kan heller inte förklara Breiviks handlingar – det är snarare en del av dem. I detta fall kan man säga att motiv saknas. För om vi skulle gå med på att försöka hitta förklaringar i denna åsiktssörja som motiv till en massaker, ja, då skulle vi acceptera att terroristens förvirrade tankar verkligen utgjorde skäl till att handla som han gjorde. Men det kan aldrig finnas skäl för terrordåd.
Journalisten Emanuel Karlsten skrev på DN.se i veckan att vi alla är en del av mördaren Breiviks plan. Dåden var ett led i hans kampanj för att skapa uppmärksamhet kring ”saken”. Allt var förberett som en snitslad bana. Breivik försåg sitt konto på Facebook med högupplösta, retuscherade ”pressbilder”. Hans ”manifest” lades på internet osv. Extremisten skickade ut detta gigantiska ”pressmeddelande” strax före sin massaker. Detta är, skriver Karlsten, en terrorist med en utstuderad mediestrategi.
Hur ser då mediernas strategier ut? De är ofta ganska lika. När tid blir en bristvara riskerar reflexmässig medielogik att blockera både eftertanke och nytänkande. Är det till exempel rätt att använda en terrorists egna önskebilder? Och hur mycket av hans falska världsbild bör spridas vidare? Varje redaktion bestämmer själv. Men frågor måste ställas. Det finns ju syften bakom minsta tips och pressutskick.
Känslig publicering kräver mer tid till eftertanke just då allt måste gå fort. En grundregel är t ex att inte intervjua människor som befinner sig chock och affekt, samt att vara extra varsam med medieovana personer. Att flera ungdomar nu ångrar att de ställde upp för pressen efter massakern på Utøya är sorgligt men inte oväntat.
Andra frågor rör våra fördomar. Visst vill vi, som ledarskribenten Erik Helmerson i gårdagens DN, att medieforskare att komma med statistiskt belagda svar på om mediernas hantering av olika ”sorters” terrorister verkligen skiljer sig åt, eller om det bara är vad vi tror.
Forskning utesluter dock inte att vi journalister tänker omsorgsfullt både före och efter våra analyser och kommentarer. Är det verkligen inte så att när en terrorist säger sig vara kristen (en ”korsriddare” som ber till Gud inför sitt ”heliga krig”) tycker vi att det inte finns någon anledning att fästa avseende vid religionen, medan de flesta av oss, om terroristen kallar sig muslim, reflexmässigt kräver att samtliga invånare som bekänner sig till islam ska ta aktivt avstånd från terrordåd? Så var det i alla fall överlag efter självmordsattentatet i Stockholm i december 2010. Bland annat skrev Dagens Nyheters ledarsida: ”Det är ingen tvekan om att det muslimska civilsamhället sitter på nyckeln. Där finns legitimiteten. Däremot är det lite si och så med insikten och modet.” Man kan byta ut ordet ”muslimska” mot ”kristna” eller ”judiska” och fundera en stund över olika scenarier.
Man kan också välja att dra det hela ännu ett snäpp, som Samaa Sarsour i styrelsen för Svenska muslimer för fred och rättvisa. När hon uppdaterade sin Facebookstatus i fredagskväll skrev hon: ”Vi är alla norrmän.” För vi är ju alla människor och den goda värdegrunden är universell. En terrorist är likaså en terrorist – oavsett religion eller politisk hemvist. Så mycket borde vi förstå efter denna overkliga vecka.