Fragmentariska livsöden

Kameran rör sig oftast lite fladdrigt bland dessa människor och deras levnadsvillkor. Fragmentariskt får vi veta hur de hamnat som de gjort i livet.
Mest i fokus är Pontus, som i ett tidigare decennium drev firma tillsammans med sin fru och bodde med henne och barn i en lägenhet på Östermalm. Vid skilsmässan började "han strunta i alltihop". Färden nedåt gick via missbruk och fängelsevistelser under åtta år. Men nu har allt vänt. Pontus har kommit in på Universitetets matematiklinje.

Värre är det för hans väninna Marina, som ibland låser sig i sin depression och helst inte vill träffa människor alls då.
Så helgjuten och kraftfull som Stefan Jarls Mods-trilogi - tre dokumentärer i samma samhällets baksidesgenre, men gjorda 1968, 1979 och 1993 - är inte riktigt den här. Porträtten får aldrig riktigt djup, det är för många händelsefattiga sekvenser insprängda bland få starka och smutsigt vackra bilder och filmen har blivit för lång. Ett par surrealistiska inslag förvirrar och berättandet är överlag inte så tydligt. Musiken, mestadels av och med Freddie Wadling, är bra, men den liksom väller fram och hotar hela tiden att ta över intresset från bilderna.
Men likafullt inser man att varje människa har en historia och att skiljelinjen mellan "innanför" och "utanför" är väldigt, väldigt tunn. Detta, mycket humanistiska stråk, är filmens behållning.

Fragmentariska livsöden

Vem som helst kan hamna utanför systemet och bland de hemlösa. Kirsi Nevantis dokumentär skildrar dem som bor i utrangerade husvagnar, glömda tunnlar och krypin nära värmeutsläppen från tunnelbanan i Stockholm.