Fossmo en utmaning för Emil Almén

I tjock svart kofta och långbyxor sitter Emil Almén framför mig i sin loge på Stadsteatern. Han utstrålar en lugn energi - livlig och eftertänksam på samma gång. Under arbetet med Knutby blev han mest förvånad över historiens komplexitet. Och även om han inte mött den verklige pastor Fossmo har han studerat honom noga, och slagits av att Fossmo faktiskt ger ett charmigt intryck. Gruppdynamiken i församlingen är inte heller honom helt främmande.
- Jag kan förstå hur man kan gå upp i den egokicken, att folk lyssnar på en och att ens ord är lag. Min kärlek till teatern är församlingsmedlemmarnas kärlek till tron och Jesus, och den gemenskap de har därute. Det kan vara oerhört skönt att vara en del av något som är större än en själv, säger han.

Långfilmen Vägen hem om Knutbyhändelserna består till stor del av dokumentärt material. Åskådaren får följa församlingen från tiden strax före mordet på Alexandra Fossmo ungefär ett år framåt. Pjäsen Knutby på Uppsala Stadsteater handlar i stället om tiden fram till skotten och strukturerna bakom; gruppsykologi och religion, vad som kan få någon att begå de brott som barnflickan Sara Svensson gjorde.
Att spela en person som faktiskt lever är det svåraste med att gestalta Helge Fossmo. Men alla nya projekt är utmaningar som Emil Almén ger sig in i helt och fullt, och arbetet med en ny karaktär brukar följa ett visst mönster.
- I början är allt jätteroligt, sen följer några neurotiska veckor då man försöker få grepp om rollen utan att veta om man ska lyckas. Sen när publiken kommer är man tillbaka i den där första förälskelsen igen, säger han.

Den starkaste drivkraften är att ständigt utmana sig själv.
- Jag vill också få fram dubbelheten som finns i alla karaktärer, ont och gott, manligt och kvinnligt. Att inte gå på det som är självklart.
Trots att han tvivlade först kände Emil Almén att han hittade fram i tolkningen av Fossmo.

Med arbetarklassbakgrund och en släkt där ingen sysslat med kultur var skådisbanan långt ifrån självklar för Emil under uppväxten.
Det hela började för 20 år sedan, med amatörteatergruppen Cameleonterna i hemstaden Sala. Av en slump följde åttaårige Emil med en klasskompis på repetition och insåg att det här var fruktansvärt roligt. Han kände att han hittat ett sammanhang där människor uppskattade honom som han var. Snart började han uppträda och ha hand om egna grupper - under gymnasiet tillbringade han fem kvällar i veckan på teatern. Ledarna trodde på hans talang, och gav honom hela tiden nya utmaningar. Ensamstående mamman Gunilla Almén stöttade också.
- Hon sporrade mig att fortsätta. Hon sa alltid "Gör det du känner för och mår du tillräckligt bra i det kommer du att klara det."
Modern gick bort ett halvår innan Emil kom in på Teaterhögskolan i Stockholm.

Efter examen därifrån 2006 har Emil Almén synts i bland annat Stormen och Natten sjunger sina sånger på Stockholms stadsteater och filmat i alltifrån Amir Chamdins drama Om Gud vill till Göta kanal 2. Sedan drygt ett år tillbaka är han knuten till Uppsala Stadsteater. Pjäsen Franziska, där Emil höll brandtal för teaterkonsten endast iklädd pälstanga, blev inkörsporten. Sedan följde roller i lovordade Tjuven av Göran Tunström i Linus Tunströms regi och succéföreställningen Hemligheter som Emil själv var med och skrev samt regisserade.
Under hösten spelade Emil Almén i både Zorro och Rigoletto/Djurisk åtrå, samtidigt som repetitionerna av Knutby pågick för fullt. Det har varit ett hektiskt år.
- Att alla grejer jag gör är så olika varandra ger energi. Jag skulle inte orka samma tempo jämt, men det är skitkul och en ynnest som skådespelare att få jobba så här mycket, när man har många kompisar som stämplar, säger han.

Själv beskriver sig Emil märkligt nog som lat. Han säger så för att han numera känner sig däckad så fort han är ledig. Det höga tempot tar ut sin rätt. Och strävan att alltid utmana sig själv och våga mera på scenen verkar balanseras med en strikt schemalagd fritid.
- I mitt privata jag är det viktigt med strukturen, när jag har en ledig dag så skriver jag listor och bockar av. Och almanackan är viktig, jag planerar in allting! säger han.

Varför han har lyckats så väl i en tuff bransch har han svårt att svara på.
- Att jag är en bra ensemblemänniska förklarar nog en del.
Och även om han tvivlar på sig själv ibland tappar han inte fotfästet.
- Självkänsla är viktigt om man ska våga vara sann på scenen. Man kan ha dåligt självförtroende - jag är ofta världens sämsta skådis i mina egna ögon, men jag vet alltid vad som är rätt och fel mot mig själv. Och så får man aldrig trampa folk på tårna, aldrig gå över lik. Jag tror fanimej på ödmjukhet, och försöker att inte se mina kolleger som konkurrenter, säger han.
Men självkänslan har inte alltid funnits där. Ett tag på Teaterhögskolan kände Emil Almén att han tvingades in i en roll som inte var hans.
- Vi skulle spela Shakespeare och fick gå i "manlighetsskola" för att bli riktigt macho. Plötsligt var det som att mina kvaliteter - nyfikenhet, glädje, experimentlusta, blivit svagheter. Det kändes som om det fanns ett rätt och ett fel som man skulle lära sig, säger han.
Det dröjde innan han förstod att bara för att en pedagog har en viss vision behöver den inte stämma överens med hans. I egna slutföreställningen Den metrosexuelle mannen gjorde han upp med den press han känt.
- Jag kände att "Fan, jag kan göra vad jag vill". Jag ville visa att människan är komplex. Jag kanske inte är stereotypmannen, men jag är ändå man. Det blev en protest, och genom den hittade jag tillbaka till mig själv.

I dag övar sig Emil på att vara där han är och försöker att inte oroa sig för framtiden. Någon tioårsplan finns inte, men däremot inspiration att skriva mer eget material. När nu det ska hinnas med - oftast hinner Emil Almén inte ens njuta av flytet.
- Ibland kan jag tänka "Shit vad kul att man får vara med och dansa, att man blir uppbjuden." Men blir man alltför bekväm tror jag faktiskt det är dags att lägga av, säger han.