Förvandlingskonstens mästare

En dalkulla med längtan till Bali, en psykotisk tvååring, en tokilsken och försmådd kvinna, en förståndshandikappad kvinna på institution, en man i kritstreckskostym, nej, de roller Ann Petrén gestaltat på teaterscener, filmdukar och i tv-apparater har inga tydliga gemensamma egenskaper. Kanske möjligen ett argt och hetsigt temperament eller en arbetarklassbakgrund kan vara liknande drag för några av dem. De är i alla fall sällan väna eller sockersöta.

Men ingetdera är något Ann Petrén visar prov på denna torsdagseftermiddag. Det är en sansad person, något stel i nacken, som slår sig ned i foajén på Uppsala Stadsteater med en teaterbiljett i handen. Hon har passat på att se skolföreställningen Kassett innan vårt möte. Teaterbesök är nämligen något som roat och intresserat henne sedan hon var skolelev i Västerås och bodde granne med Västerås teater.
- Jag kunde se rakt in i sminklogerna från vår lägenhet och jag tyckte att de verkade ha så roligt. Men att jag själv någonsin skulle få skådespeleri som yrke, det fanns inte i min föreställningsvärld, säger Ann Petrén.
Visserligen spelade hon amatörteater i Mariabergets teaterstudio och bytte från gymnasiets naturvetenskapliga linje till den estetiska. Men hon hade för sig att hon skulle bli "något riktigt" och började på lärarhögskolan i Malmö efter en kort period som dansare och statist på Västerås teater.
- Plötsligt var jag med i en teatergrupp som heter Teater 23 och lika plötsligt hade jag hoppat av lärarutbildningen och sökte in på scenskolan i stället. Men fortfarande känns det nästan lite hemligt att jag håller på med skådespeleri.

Hon är ännu inte helt botad efter diskbråcket som hon fick dagarna innan Lång dags färd mot natt skulle ha haft premiär. Ann Petrén, som tidigare haft någon enstaka sjukdag under en trettioårig yrkeskarriär, fann sig plötsligt vara smärtsamt stel och med domningar ut i vänsterarmen.
- Det kändes verkligen hemskt, när jag nu dessutom var gästande skådespelare i en för mig helt ny ensemble. Jag svek gänget. Dessutom vet jag vilka ekonomiska avbräck det kan bli för en teater som tvingas ställa in och så var det jag som orsakade detta haveri, säger hon.
Veckan före det slutliga premiärdatumet var hon "hyfsat smärtfri" och förmådde sig till att arbeta halvtid för att repetera in föreställningen på nytt. Den fick sedan bra recensioner överlag och allra bäst fick Ann Petrén för rollen som den narkotikaberoende mamman i en trasig familj.
- Det är lite genant med fokuset på mig i recensionerna, de andra i ensemblen är också bra, vilket faktiskt också skrivits om. Men jag har bestämt mig för att se det som en arbetsseger över smärtan. Det är faktiskt också skönt att jag inte ställde till det ännu mer och att rubrikerna inte handlade om att jag borde ha fortsatt stanna hemma i stället, säger hon.

Det är inte många roller i den rent naturalistiska teatergenren som Ann Petrén har spelat tidigare och några drömroller ur den klassiska repertoaren säger hon sig inte ha haft någonsin. Men hon tog sig denna, en av världsdramatikens största roller, den samma som Inga Tidblad och Marie Göranzon haft före henne, precis som hon alltid tagit sig an en roll, som ett uppgift som ska lösas.
I början tyckte hon att pjäsen var lite mossig, men efterhand har hennes syn på den förändrats.
- Jag uppfattar mamman som mer central än i de uppsättningar jag sett. Ingen i familjen görs till syndabock eller bov, utan pjäsens figurer speglas ur olika håll. Författaren romantiserar heller inte kring något så ohyggligt som missbruk, säger Ann Petrén

Hon tycker att själva "sporten" med en rolltolkning är att ta in erfarenheter från alla möjliga håll och genrer i det man gör på scenen. Och hon tycker att det borde inte vara svårt att formulera sig runt vad man gör som skådespelare.
- Men när jag fick förfrågningar för ett par år sedan från teaterhögskolorna om att undervisa så tänkte jag helt ärligt "i vadå?", berättar hon.
Hon tog tjänstledigt från sin tillsvidareanställning på Stockholms stadsteater för att fundera över saken och för att fortbilda sig. Det visade sig att det inte finns någon pedagogutbildning i Sverige för denna högre nivå av teaterlärarutbildning. Så Ann Petrén tog kontakt med sin egna gamla högskola i Malmö och fick ett skräddarsytt eget utbildningsprogram. Numera har hon en magisterexamen därifrån.
- Det finns en myt om att yrket är så mystiskt och att det inte går att tala om det, att skådespelaren känner och gör utan att tänka. Men visst tänker man och yrket är ett hantverk, säger hon.

Åren i Unga Klaras ensemble på Stockholms stadsteater beskriver hon som ett slags universitet där alla i en pjäsproduktion från ljussättare till sminkös tillsammans med regissör och skådespelare får göra en omfattande research i det ämne som pjäsen behandlar. Det är en metod hon som menar skapar en större plattform än vad enbart pjästexten ger till en föreställning.
Hennes rollfigurer på Unga Klaras scen, som till exempel den psykotiska tvååringen Pyret i pjäsen med samma namn och mannen, Dr. Fregoli, i Det allra viktigaste har sprungit fram ur denna arbetsmetod och de har blivit mycket hyllade. Mansrollen visade sig vara användbar till mycket. Hon tog den sedan med sig för att göra en provokativ Guldbaggeutdelning och för leda att workshops om genusfrågor.
- Det är faktiskt en av konstens funktioner, att vi i den kan se något som vi inte tillåter oss att vara. När det gällde att spela man i Det allra viktigaste tyckte jag det var otroligt kul att leka med begärsfrågor. Vissa saker i den rolltolkningen var förstås ren teknik för att berätta om hur många män beter sig. Som till exempel mäns rätt att titta hur länge de vill, att alltid ha tolkningsföreträde, att ta plats och att ta paus.
- Visst bygger det på schabloner, men schabloner är en skitbra början, sedan gäller det att bygga på djupet i en roll. Det var också en stor utmaning att göra denne man, Dr Fregoli, attraktiv, säger hon och ler vid minnet.
Många fler minnesvärda film och tv-roller har hon gjort, men det är likafullt teatern som hon betraktar som huvuduppdragsgivare.
Till hösten ska hon samarbeta med regissören Suzanne Osten igen, men denna gång på Göteborgs stadsteater. Den sista föreställningen av Lång dags färd mot natt ges 8 april i Uppsala men från den 22 april till den 16 maj ska föreställningen spelas på Teater Giljotin i Stockholm.
- Den scenen är mycket mindre än vad Lilla scenen är här. Så vi får se hur vi kan klämma in järnsängarna och agerandet på mindre yta, säger Ann Petrén och hastar bort för att få i sig lite mat innan hon har tid för sminkning till kvällens föreställning.