Förvaltar sin historia

Inte främst för att de har hållit på i 23 år eller ens för att de för länge sedan slutade låta farliga, utan för att de är så uppenbart nöjda med att vara Sonic Youth, medelålders och trygga i sina formler.För en lyssnare som är fast i den punkrevolt som är Sonic Youths ena förälder (den andra är det tidiga 80-talets New Yorkska konstvärld ­ därav antagligen bandets utveckling det senaste decenniet) så är bandet numera bara ett gäng inåtvända dinosaurier som inte på långa vägar lever upp till myten om sig själva.Det är ganska skönt. Sonic Youth av i dag tar små steg, avhåller sig från de största gesterna och skapar därför musik där varje liten skiftning blir betydelsefull. Liksom på föregående Murray Street går de på Sonic nurse främst vidare genom att förvalta sin historia.Låtarna på Sonic nurse är något mer anonyma än på Murray Street, men i gengäld är Kim Gordon tillbaka vid mikrofonen och med henne ett tryck som Thurston Moores sång aldrig ens försöker närma sig. Men visst, Sonic nurse kommer inte att influera lika många rockband som Sister (1987) eller Daydream nation (1988) och har långt ifrån samma attackerande kraft som Confusion is sex (1983). Men herregud, rockmusiken är ett halvt sekel gammal och det är bara larvigt att vilja att den alltid ska vara subversiv.