Till skillnad från de flesta seriefilmer äger halva filmen rum innan superhjältarna faktiskt blir superhjältar. Filmen hade gärna fått stanna där ännu längre och hade då bidragit mer till att förnya genren – något som behövts när det blir allt tätare mellan nyinspelningarna. Det är bara tio år sedan 20:th Century Fox senast försökte få spinn på ”Fantastic Four”-franchisen.
I centrum i ”Fantastic Four” står det missförstådda unga geniet Reed Richards (Miles Teller), som redan som barn bygger en teleportör i sina föräldrars garage. Tillsammans med kompisen Ben (Jamie Bell) som växer upp på en soptipp, lyckas de fortsätta med sina experiment ända upp i high school. Där blir de visserligen diskade i skolans vetenskapstävling, men de blir upptäckta av Dr. Franklin Storm som försöker skapa en maskin som ska kunna skicka människor till en ny dimension. Förhoppningen är att den nya dimensionen ska erbjuda en ny, ren och oändlig energikälla som ska rädda jorden från kommande miljökatastrofer.
Större delen av filmen utspelar sig i labbet. Tillsammans med Franklins söner Sue och Johnny och det andra missförstådda geniet Victor von Doom (ett inte helt diskret namn) försöker Reed bygga den nya teleportören. En sen kväll på fyllan bestämmer de sig för att testa den själva, och det är då de får sina superkrafter.
Nörderiet i labbet är underhållande och filmen hade gärna fått gå lös ännu mer på matematiska formler, galen fysik och Reed Richards aviga karaktär. Men precis som i regissören Josh Tranks första långfilm – ”Chronicle” – vågar han inte satsa helt på det spåret. I stället byter han fot och det blir klassisk superhjälteaction när Fantastic Four-gruppen bildas. Reed blir en gummimänniska, Ben blir ett stenmonster som krossar sina motståndare, Johnny flyger omkring som ett brinnande eldklot och Sue kan blir osynlig, och tillsammans måste de stoppa Doom från att förstöra världen. Vi kan historien – som sagt berättades den för bara tio år sedan – och när slagsmålen i den nya dimensionen börjar är det inte mycket nytt. Tyvärr öppnar även slutet för en uppföljare som sannolikt blir ännu mer av samma sak.
Förhoppningsvis vågar Josh Trank låta alla sina karaktär vara kvar på backen i någon kommande film, för när han berättar historier om vanliga människor är det bra. Men när figurerna börjar börjar flyga omkring och slåss i luften tappar man snart intresset.