Förutsägbar, men välgjord skräck

Den definitiva j-horrorfilmen? Tja, åtminstone den enda man behöver se om man vill skaffa sig ett grepp om hur en j-horrorfilm ser ut. One missed call 2 är en provkarta på den japanska skräckfilmens stilmedel och berättargrepp, emellanåt så späckad med genrens allmängods att det känns som en ironi — en sorts förtäckt, japansk Scream.Men otäck är den. Chockeffekt följer på chockeffekt, folk dör med lederna knäckta på de mest obehagliga vis, otäcka barn tittar fram ur små utrymmen, spöken kravlar med knyckiga rörelser och så vänder allt på slutet. Med en scenografi där skärmväggar, draperier, speglar och jalusier upptar en del av bildytan i snart sagt varje inomhusscen går det att hålla spänningen uppe ganska länge.Filmen är närmast en karbonkopia av ettan; inte bara grundhistorien med de mystiska telefonsamtalen som förutspår ens död är tillbaka, dessutom finns flera scener som har direkta motsvarigheter i ettan — ekonomiskt, javisst, eftersom poängen med en uppföljare inom skräckfilm bara är att ge mer av samma sak.Skillnaden är att det öde sjukhuset från ettan är ersatt med en öde gruvby och att tvåan är bättre genomförd. Regissören Renpei Tsukamoto är snäppet mer sparsmakad än ettans regissör Takashi Miike och lyckas bättre med att kombinera ett snyggt filmhantverk med lättköpta klichéer och de enklaste av skrämseleffekter. Att filmen den sista halvtimmen helt tappar styrfart och i slutscenen slätar ut sig själv till en gäspning får man tillskriva ett manus så snårigt att man inte hinner tänka på att bli rädd om man ska försöka hänga med i handlingen.@6b Byline:Mårten Markne@2a Ingress:Tillkrånglad och klichéfylld, men också riktigt otäck, är One missed call 2. Filmen är stramare och bättre än sin föregångare.@3a Text utan indrag:Den definitiva j-horrorfilmen? Tja, åtminstone den enda man behöver se om man vill skaffa sig ett grepp om hur en j-horrorfilm ser ut. One missed call 2 är en provkarta på den japanska skräckfilmens stilmedel och berättargrepp, emellanåt så späckad med genrens allmängods att det känns som en ironi — en sorts förtäckt, japansk Scream.@3a Text:Men otäck är den. Chockeffekt följer på chockeffekt, folk dör med lederna knäckta på de mest obehagliga vis, otäcka barn tittar fram ur små utrymmen, spöken kravlar med knyckiga rörelser och så vänder allt på slutet. Med en scenografi där skärmväggar, draperier, speg­lar och jalusier upptar en del av bildytan i snart sagt varje inomhusscen går det att hålla spänningen uppe ganska länge.Filmen är närmast en karbonkopia av ettan; inte bara grundhistorien med de mystiska telefonsamtalen som förutspår ens död är tillbaka, dessutom finns flera scener som har direkta motsvarigheter i ettan — ekonomiskt, javisst, eftersom poängen med en uppföljare inom skräckfilm bara är att ge mer av samma sak.Skillnaden är att det öde sjukhuset från ettan är ersatt med en öde gruvby och att tvåan är bättre genomförd. Regissören Renpei Tsukamoto är snäppet mer sparsmakad än ettans regissör Takashi Miike och lyckas bättre med att kombinera ett snyggt filmhantverk med lättköpta klichéer och de enklaste av skrämseleffekter. Att filmen den sista halvtimmen helt tappar styrfart och i slutscenen slätar ut sig själv till en gäspning får man tillskriva ett manus så snårigt att man inte hinner tänka på att bli rädd om man ska försöka hänga med i handlingen.