Ursäkta, kära läsare. Det har inte ens gått ett år sedan jag sist skrev en krönika om medelklassen, detta begrepp som tycks lika formbart och utsmetat som surdegskladdet det ibland förknippas med.
Men nu kan jag inte låta bli igen. Medelklassen lämnar ingen ro.
I dag används begreppet tjugo gånger mer i tryckt press än för två decennier sedan, påpekade Anders Mildner nyligen. Inte minst används det allt mer som (nedsättande) adjektiv. Hans intressanta text om ”Den förlorade medelklassen” (Dagens Arena 19/10) är en av tre från den senaste veckan som förmedlar ett liknande, i Sverige relativt nytt, synsätt på medelklassen: att den faktiskt inte alls är så privilegierad längre, att den är skuldsatt, har sviktande framtidstro, dystra pensionsutsikter och barn i bristande skolor och omsorg. (Se även Katrine Kielos i Aftonbladet 20/10 och Lawen Mohtadi i DN Kultur 23/10).
Jag vet inte hur väl det där stämmer och i vilken utsträckning det skulle vara ett problem som gäller specifikt för medelklassen – eller kanske snarare någon del av den. Ett grundproblem är ju att medelklassen är en så pass stor och heterogen grupp att det alltid kommer att vara oklart vad som åsyftas när man talar om den. Likväl är det intressant vilka associationer medelklassen väcker, och om det sker en förskjutning där man talar mer om dess problem än dess privilegier. Kanske är det så att åtminstone delar av den i allt större utsträckning drivs av en rädsla för att falla neråt i den sociala hierarkin – snarare än en strävan att ta sig uppåt.
Under tiden hånas medelklassen i kulturen och används allmänt som ett skällsord. I Lars Noréns senaste dagbok berättas att han blev så kränkt när någon påstod att han tillhörde denna grupp att han fortsättningsvis bara hälsade avmätt (man föreställer sig att det kan vara en riktigt kraftig markering inom teatervärlden). Och alla som i dag bevistar Uppsala stadsteaters premiär för musikdramat Min vän fascisten (läs mer om den här intill) kommer bland annat få höra den elaka sången ”Jag är så väldigt mycket medelklass”, skriven av Klas Abrahamsson och Erik Gedeon:
Jag är så väldigt mycket medelklass
Åh, det är så genant
Jag är så genomsnittligt genomkass
Åh, jag är en fjant
Ett smakprov på sångnumret gavs redan på en pressvisning tidigare i höst. Samtliga i publiken lär ha tillhört medelklassen – och vi skrattade ändå gott. Kanske borde vi inte ha gjort det?
Mildner skriver att han stör sig på hur medelklassen i kulturtexter alltmer ”börjar ta formen av fienden: det stora hotet mot brännande och angelägen konst”, och att denna kritik levereras av personer som inte själva inser att de tillhör samma grupp eller att de rentav lever ett ännu mer skyddat och privilegierat liv.
Jag kan också tycka att en del beskyllningar som riktas mot medelklassen är orättvisa. Jag blir irriterad på en strof i medelklassången som både lyfter fram medelklassens ”snäva perspektiv” och att den ”lyssnar helst på P1 och är hyfsat kulturell”. För det är väl ändå inte människor som lyssnar på P1:s samhällsprogram och intresserar sig för kultur som har de snävaste perspektiven här i samhället?
Det som oroar mig är snarare om medelklassen slutar intressera sig för och stödja kultur. De människor som själva ser sig som tillhörande ”tjänstemannahem” eller ”högre tjänstemannahem” besöker bibliotek och teatrar mer sällan i dag än för femton år sedan, visar SOM-mätningar vid Göteborgs universitet. De läser visserligen fler böcker, men om man betänker deckarnas och storsäljarnas dominans på bokmarknaden finns anledning att misstänka att den kultur som supportas i detta fall inte alltid är den mest behövande.
Besök däremot ett köpcentrum en helg och beskåda hur man fyndar och kostar på sig. Följ diskussioner om företag på exempelvis Facebook och notera hur oerhört medvetna många är om sina rättigheter som kund. Som när prenumeranter på tidningen Mama upprört kommenterar i sociala medier när en såspåse följer med tidningen, i stället för choklad som lösnummerköparna får (eller hur det nu var i en av veckans miniskandaler i konsumentvärlden). Eller notera hur inrednings- och renoveringsvågen fortsätter att stiga. (Jo, även hos Lars Norén, som lär ha målat om sitt semesterhus på Gotland i de grå nyanserna ”drivved” och ”vårregn” för 19 000 spänn.)
När jag tänker på dagens medelklass, eller vad man nu ska kalla samhällets stora medelskikt, är det omöjligt att förbise masskonsumismen. Så även om medelklassen inte skulle vara lika privilegierad som förr, och även om dess välmående är viktigt för hela samhällets välmående, tycker jag att man gott kan få fortsätta att driva med den. Ja rentav att utmåla vissa medelklassiga värderingar som kulturfientliga. Eftersom medelklassen är så bred och heterogen är det troligen ändå ingen som tar åt sig eller blir sårad. Men teaterbesökare kan kanske få sig ett gott skratt. För många av oss är det samtidigt en möjlighet att skratta åt oss själva, och därmed ta distans till våra mer banala och materialistiska sidor:
Jag är så löjligt mycket medelklass
Åh, vad jag skäms
Jag har bolån, smartphone och
terrass
Åh, vad det skräms