Försoningen i Kairo
KRÖNIKA. Det var en smått overklig syn: Davidsstjärnan, i hjärtat av en arabisk stad. Vi hade promenerat längs en av de stora gatorna i centrala Kairo, och av en slump hade vi kommit till den stora Shaar Hashamaimsynagogan.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sedan Sadat och Begin undertecknade fredsavtalet i Camp David 1977 har Israel och Egypten haft normaliserade förbindelser, men det har varit en sval fred. Efter den palestinska intifadans utbrott 1987 har allt färre israeler utnyttjat möjligheten att åka dit, trots att Egypten och Jordanien är praktiskt taget de enda länderna i den muslimska världen som de kan besöka. Israelerna i vår vänskapskrets blev eld och lågor när de fick höra om våra planer. Vissa hade varit där för tjugo år sedan, innan turistströmmen sinade, och ville gärna åka tillbaka, men att resa till ett arabland kändes trots allt lite olustigt, resonerade de, och på semestern vill man faktiskt kunna slappna av.
De flesta av de så kallade sefarderna, judarna av orientaliskt ursprung, har utvandrat till Israel, men i Egypten liksom i flera andra arabländer - till exempel Iran - finns fortfarande små judiska samfund. I Kairo bor uppskattningsvis tvåhundra judar. En liten bit utanför centrum fann vi den vackra Bet Ezrasynagogan från 900-talet, en av de äldsta i världen, där det fortfarande hålls gudstjänster på den judiska shabbaten - om man kan få ihop de föreskrivna tio deltagarna, vilket inte alltid är möjligt.
I samma kvarter ligger flera kyrkor, och ett besök i det koptiska museet påminde oss om att det är här i Egypten som kristendomen har sina allra djupaste rötter. I tider av friktion mellan öst och väst, kristendom och islam, är det lätt att glömma att Mellanöstern är den västerländska civilisationens vagga. Det var här, inte i Europa eller USA, som de tre stora religionerna föddes och levde sida vid sida under hundratals år. Kairo, med sina kyrktorn och minareter, franska caféer, brittiska postlådor och arabiska marknader, är ett gigantiskt utomhusmuseum över kulturell samexistens - ett levande monument som beskriver hur kulturer överlappar och befruktar varandra tills det är omöjligt att säga vad som är eget och lånat.
Men i Kairo får man också ständiga påminnelser om hur storslagen den muslimska kulturen är. Efter att ha tittat på den koptiska kyrkan tog vi tunnelbanan tillbaka mot centrum och steg av i det myllrande Sayeda Zeinabkvarteret. Genom labyrintiska marknadsgator letade vi oss fram till Ibn Tulunmoskén som byggdes på 800-talet. Vid ingången fick vi hjälp att knyta fast tygpåsar över våra skor, och strövade sedan andlösa in under de höga valven i rödaktig lertegel som kantade en jättelik, solbelyst innergård.
Stillheten, tystnaden och de rena linjerna i den abbassidiska arkitekturen utgjorde en skarp kontrast mot gatan utanför, och jag tänkte på den judiske konstnären Reuven Rubin som när han kom till Israel från Rumänien på tjugotalet slängde de flesta av sina färgtuber eftersom han insåg att här behövde han bara använda gult, blått och svart. Ibn Tulun skulle utan problem ha rymts på hans palett.
Vi fortsatte till Sultan Hassanmoskén, enligt vår guidebok den största i den islamiska världen, och El Rifai från 1912 där shahen av Iran ligger begravd. Den iranska flaggan vajade mycket riktigt från en liten stång bredvid gravmonumentet. En egyptisk pojke visade oss runt i de olika gravkamrarna och berättade om de egyptiska storheterna som fått sin sista vila här. Han var noga med att peka ut en judisk symbol på en av gravarna - arkitekten var judisk - kanske anade han min israeliske väns ursprung.
"Akustiken här inne är otrolig", sade han, lutade huvudet bakåt och ropade
"allah!". "Prova!", uppmanade han oss.
"Allaaah", försökte jag.
"Högre!"
"Alllaaaaaah!"
Vi stod stilla och tittade upp i dunklet - en muslimsk pojke, en judisk man och en kristen kvinna - och lyssnade till ropet som återkastades mellan väggarna. Det kändes som om någon lyssnade, och eftersom vi var i Kairo spelade det ingen roll vem.