Forskare synar våldet i deckarna

En naken kvinnokropp med en cocktail av sperma. Bortfrätta bröstvårtor och söndertrasade underliv. Kriminalgenren är full av lika explicita skildringar av sexuellt våld, och i bokhandelns deckarsektion syns omslag med nakna, ofta sargade, kvinnokroppar på varje hylla.
- Jag minns när jag läste Bret Easton Ellis American psycho på 1990-talet, jag var helt chockskadad efteråt. Han var extrem, på ett politiskt sätt. Nu är det normalt att skriva så, säger Katarina Gregersdotter, lektor vid institutionen för språkstudier på Umeå universitet.

Med avstamp i förmyndarens våldtäkt på Lisbeth Salander - den kanske mest uppmärksammade våldsskildringen på senare år - har hon tillsammans med engelska och svenska kollegor skrivit boken Rape in Stieg Larssons 'Millennium' trilogy and beyond (...), med utgivning till hösten. Men även om Stieg Larsson ställer välbehövliga frågor om makt och samhällsstrukturer använder många författare våldtäkter utan någon koppling till samhället.
- Man har analyserat våld ganska mycket, men inte våldtäkter. Det är dags att göra det och vår bok är den första som gör det, säger Katarina Gregersdotter, som tycker sig se allt grövre våldsskildringar.

I Storbritannien väcktes för några år sedan en debatt när författaren och kritikern Jessica Mann - trött på manliga förövare, kvinnliga offer och nakna, lemlästade kroppar på omslagen - helt enkelt tackade nej till att recensera fler våldsamma deckare för ansedda Literary Review.

Yukiko Duke, kritiker och redaktör på Vi Läser med stort deckarintresse, kan förstå henne:
- Ja, vi är inte långt därifrån. Svenska deckare innehåller inte samma frosseri, men vi börjar se samma utveckling här också.

Gör man nedslag hos några av de just nu mest uppmärksammade kriminalförfattarna möter man helt olika sätt att se på hur man skriver om våld, och varför. Mons Kallentoft uttrycker i sina böcker om polisen Malin Fors ett samhällsengagemang som på flera sätt påminner om Stieg Larssons. Likväl reagerade flera recensenter på de utförliga beskrivningarna av det råa och explicita våldet mot kvinnor i hans senaste bok, Den femte årstiden.
- Den är fruktansvärt våldsam, det är jag ytterst medveten om. För mig finns det inga underhållningsaspekter i det, men samtidigt, om du uppfattar det som underhållningsvåld, är det då det jag har skrivit, oavsett mina intentioner som författare?, frågar han retoriskt.

Fem böcker har han skrivit med ambitionen att nå ett slags ondskans nollpunkt, det våld man finner där. Malin Fors envetna strid för kvinnornas upprättelse kan ses som ett ställningstagande, men Mons Kallentoft värjer sig mot att kallas politisk.
- Jag söker inte en pose eller hållning, jag söker en känsla. Det är när du inte håller upp plakaten utan kommer bortom dem som det blir litteratur.

Anders Roslund och Börge Hellström, vars skildring av trafficking analyseras i Rape in Stieg Larsssons..., menar att bara erfarenhet kan legitimera våldsskildringar i kriminallitteraturen. Man kan inte skriva om sexuellt våld, pedofili eller trafficking utan egna erfarenheter, eller kunskaper från att ha jobbat med frågorna i andra sammanhang, säger Anders Roslund, och hänvisar till boken Odjuret som bygger på hans professionella erfarenheter från att ha jobbat med pedofiler.

Brittiske David Peace - just nu Sverigeaktuell med den första boken i en Japantrilogi - drar resonemanget ännu ett steg. Han ser inga skäl till att hitta på - verkligheten är hård nog som den är. I Tokyo år noll, minst lika mörk som hans uppmärksammade Red Riding-böcker, utgår han åter från ett verkligt fall, en man som våldtog och mördade kvinnor i 1940-talets Tokyo.
- Det är min djupa övertygelse att du måste skriva som det verkligen var, du måste få fram kriminalitetens fruktansvärda effekter, grymheten och tragedin för de drabbade. Mord är inte på något sätt startskottet för ett mysterium som ska lösas. Det svåra är att få fram den brutaliteten, framför allt när det handlar om sexuellt våld, utan att det blir voyeuristiskt eller ger läsaren njutning.