Försiktig optimism i Filmuppland
KRÖNIKA. "Att döma av Film i Upplands visningskväll för regionalt producerad film i onsdags så finns det just nu fler ambitioner än på länge", skriver Sebastian Johans.
Sebastian Johans
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Regionalt producerad film klingar i ärlighetens namn inte alldeles klart. Det regionala brukar i kultursammanhang i allmänhet och i filmsammanhang i synnerhet vara en indikator på att genomförda projekt lider av för låga budgetar alternativt orealistiska ambitioner. Men det är klart - det regionala ska inte i första hand producera färdiga mästerverk, utan mer agera plantskola och en trappstege som drivna filmarbetare kan klättra vidare på. Och som filmkonsulent Louise Bown sade i sitt välkomstanförande; Film i Uppland stöder på många olika sätt. Det kan handla om stöd i form av pengar, men lika väl om lån av utrustning och konkret hjälp i filmande och klippning.
På visningskvällen visades tolv kortfilmer som förra året mottog någon form av stöd från Film i Uppland. De flesta fiktion, några dokumentärer och en animerad. Kvällens första film, Ankomsten av Mats Möller och David Henriksson, slog an en ganska tung dramatisk sträng och visade ett möte mellan en tvivlande präst och jungfru Maria som tillsammans segrade över ondskans makter vid Uppsala högar. Ambitiöst och med sikte på stora tydliga känslor, något som också kan sägas om Tariq Hassans klassmedvetna relationsdrama Esturarium och flera andra filmer som visades.
Det etablerade filmparet Anette Skåhlberg och Martin Lima de Faria bjöd på en smygpremiär av Pappa, Picasso & jag, en finstämd historia om familjevåld där en tyrannisk far bryter samman under några dagar i samband med den berömde konstnärens död 1973. Filmen ingår i ett novellfilmssatsning som ska visas på SVT i sommar och känns som ett steg i rätt riktning för duon som i dagarna firar imponerande 5000 gemensamma arbetsdagar.
Flera pågående projekt väckte nyfikenhet inför framtiden, kanske särskilt Niclaz Erlingmarks 9732, som presenterades i trailerform. Om den omsorg för detaljer som trailern lovade också har bäring i manus kan det bli riktigt bra.
Kvällen avrundades med några filmer av klassisk skräckfilmsart, vilket antagligen korresponderar med att den svenska genrefilmen just nu är intressantare än någonsin. Att skapa ett överraskande skräckmoment med hackiga bilder och en dramatisk ljudbild är i och för sig inte särskilt svårt. Men att göra rysare som inte låtsas vara något annat än just det, som Farshid Seilatani vill göra med sin Gast, som möjligen ska bli långfilm, är en stor utmaning just därför att genrens givna grepp är så nötta.
Helhetsmässigt lutade kvällen åt en försiktig optimism. Uppsalaslätten har alla förutsättningar att skrämma oss till vanvett.