Tåget stannar med ett ryck – och blir stående. Du inser genast katastrofen: vi blir försenade. Pulsen går upp, oron griper tag. Även den som väntar på perrongen, och hade tänkt åka med det sena tåget, får panik. Hur ska jag hinna nu?
Försening, väntan, oplanerade stopp. De flesta av oss skulle väl helst vara utan dem, luckorna i tillvaron som orsakar irritation och stress och tvärnit i vardagslogistiken.
Men i litteraturen, teatern, filmen, ja, i berättelser över huvud taget är väntan och dröjesmål fruktbara teman, som rymmer spänning och är tacksamma att bygga dramatik och förväntningar kring. Det oplanerade tomrummet, den förtätade stunden, tycks trigga konstnärers kreativitet och skaparlusta: här kan vad som helst hända, och nu låter jag det ske.
Ett självklart exempel är förstås Samuel Becketts klassiska pjäs I väntan på Godot, där Estragon och Vladimir sitter under ett träd och väntar och väntar på Godot – utan att han någonsin dyker upp. Kanske finns han inte. Men under tiden uppstår en annan sorts drama, där vid trädet. Illustratören och författaren Sven Nordqvist arbetar med liknande verktyg i bilderboken Lisa väntar på bussen. Bussen är försenad, mamma och Lisa hinner inte till sin planerade dockteater – men fördröjningen fylls av möten och oväntade händelser, som i sig skapar själva berättelsen.
Och så har vi förstås greppet att låta själva huvudpersonen dröja. Som i Strindbergs pjäs Gustav Vasa eller Molières Tartuffe; i båda pjäserna inträder huvudpersonen först i tredje akten. Alla väntar, temperaturen stiger, på scenen, i publiken. Det byggs upp en förväntan, och spänningen växer likt en väldig eldstad, redo att tuttas på. Och som åskådare är man fastnaglad vid förloppet.
Mer vemodigt blir det när själva den väntan som gestaltas handlar om döden. Jag tänker på Karl Vennbergs sista diktsamling, I väntan på pendeltåget. Stillsam, lågmäld poesi, skriven på hållplatsen närmast evigheten, ”nu när timmen är för sen”, som Vennberg själv skriver – och laddar sin text med hela existensen.
En helt annan sorts väntan finns i Ruben Östlunds film De ofrivilliga. Skådespelaren Maria Lundqvist, som spelar sig själv i filmen, är ute på långresa med buss och råkar riva ner gardinen på toaletten. Hon låtsas som ingenting. En ganska harmlös vardagssmitning, kan tyckas. En liten fjuttig gardinstång. Men busschauffören vägrar åka innan den skyldiga trätt fram. Det blir en plågsam väntan, för Maria Lundqvist vars tystnad blir alltmer omöjlig att bryta ju längre tiden går – och förstås också för mig i publiken. Man skruvar på sig. Hu, så jobbigt det blev.
I filmen Sliding doors av brittiska regissören Peter Howitt och med Gwyneth Paltrow i huvudrollen, startar en försening hela händelseförloppet. Eller snarare händelseförloppen, eftersom filmen delar sig i två: en där huvudpersoner hinner med tunnelbanan och en där hon inte gör det. Två helt olika scenarior, ska det visa sig, två helt olika liv. Bara på grund av det där missade tåget.
Se där hur slumpen kan styra våra liv, tycks filmen vilja säga. Något att grunna över när man själv sitter fast på tåget eller bussen eller på en blåsig perrong: kanske är det just nu, i detta klämda, oväntade ögonblick, som hela tillvaron kastas omkull och något nytt uppstår? Nog är tanken fascinerande. Att det är i mellanrummen som det händer.
En person som ägnat sig åt att ge just mellanrumstiden, när man "ingenting" gör, mening och värde är Bodil Jönsson, professor emerita i fysik och författare till böcker som Tio tankar om tid, I tid och otid och i år boken Tid för det meningsfulla. Med begreppet ställtid argumenterar hon för behovet av luft kring tankarna. När man inte presterar, utan "ställer sig i ordning" för det som komma skall. Att det är då man verkligen skapar.
Filosofen Tulsa Jansson resonerar kring liknande tankar i den nyutkomna boken Du har svaren. Hon menar att de känslor av meningslöshet som många av oss upplever, delvis kan förklaras med att man har för lite meningslöshet i sitt liv. Man presterar. Man söker oavbrutet en funktion. Man utför. Man får dåligt samvete om man ”slöar”. Och man tappar sugen och gnistan. I stället, menar Tulsa Jansson, bör man bejaka det meningslösa – och hitta tillbaka till meningen.
Och ja, kanske är det så man ska försöka tänka kring de där eländiga stoppen, förseningarna, avbrotten. Att de rent av är … möjligheter. Ögonblick av kreativitet, bara man förmår bejaka dem. Självklart är det svårt om ens sjuka mamma väntar, eller om förskolan snart stänger, nog känner man sig pressad då. Men ändå, vem vet: nästa gång tåget blir stående, är det kanske du själv som skapar. Som hittar den där strålande idén, lösningen, slutklämmen på din text – eller kanske till och med meningen med livet?