Inte nog med att vi ofrivilligt skapat ett dödligt virus. Dessutom har vi muterat fram intelligenta apor som både sprider viruset över världen och hotar att ta kål på de överlevare som är immuna. Precis som i filmens föregångare kommer hotet i bioaktuella "Apornas Planet: Uppgörelsen" (2014) från mänskligheten själv. Vi kan renodla två typer av civilisationskritik utifrån deras syn på förnuftet. Den ena menar att förnuftet tagits till fånga av mer primitiva värden och att balansen måste återställas. Den andra menar att till och med när vi försöker använda vetenskapen för att göra gott, så kommer vi till slut att tappa tyglarna till vår skapelse.
Kalla krigets civilisationskritik såg i grunden positivt på förnuftet. Det hade bara tagits till fånga av primitiva värden. I Aldous Huxleys " Ape and Essence " (1948) kidnappas vetenskapsmän av babianer som ödelägger jorden i ett kärnvapenkrig. I ruinerna bildas ett samhälle av bokbrännande satansdyrkare. Förnuft ställs mot barbari.
Den andra formen av kritik är mer oförsonlig. Forskningen som skall verka för mänsklighetens bästa är i själva verket boven. Vi skapar oundvikligen monster. I "Blade Runner" och "The Matrix" utvecklar vi exempelvis robotar som utför fabriks- och husarbete, men när de blir intelligenta väcks frihetsbegär och de attackerar mänskligheten. Nu är det inte längre civilisation mot barbari. När vi speglas i en intelligent andre tvingas vi ifrågasätta vår rätt att dominera planeten och dess övriga invånare.
I dag accelererar teknologin och den globala uppvärmningen ikapp. Världsordningen domineras dock ännu av internationella konventioner och demokratiska värderingar. Utan ondskefulla diktatorer att skylla på blir den andra formen av civilisationskritik mer populär. (En argumentation om den auktoritära kapitalismens återkomst skulle kunna göras, men ett Hollywood som vill sälja i Asien plockar nog inte upp den tråden.)
Vetenskapsmän tvingas inte längre till barbariska experiment. Det är vår välvilja som leder till katastrofen. I "Apornas planet: (r)Evolution" (2011) leder jakten på ett botemedel mot Alzheimers till en pandemi. Och det apsamhälle som tar form i Muir-skogen utanför San Fransisco är varken bättre eller sämre än vårt. Fienden känner moralisk tvekan, den vägrar lyda, den skrattar åt ett barn som leker. Civilisationer liknar varandra. Dualismen mellan godhet och ondska har flyttat in i kulturerna.
Det anti-humanistiska budskapet fick många tittare – och vissa recensenter – att hålla på aporna. Desto konstigare att den film som mer konsekvent ställt frågan om människans rätt att dominera planeten, Darron Aronofskis "Noah" (2014), blev så avskydd. Precis som Malcolm bevittnar Noa en mänsklighet som gått vilse. Efter att ha blivit utkastade från paradiset har vi börjat tömma bergen på mineraler, och i fattiga reservat har vi till och med börjat äta upp varandra. I en dröm blir Noa varnad om en kommande översvämning, och uppmanas att rädda djuren. Han ställs inför valet att indirekt utplåna mänskligheten, inklusive sin egen familj, eller att ifrågasätta Guds ord.
I stället för att se det allmänmänskliga i Noas situation avfärdade vi filmen som religiöst svammel. Översatt från bibelprosa bestod dilemmat i att känslolivet ibland protesterar emot det vi med vårt förnuft är övertygade om är rätt. Denna fråga hade varit intressant att läsa om på kultursidorna.
Det finns risker med båda vägarna. Förnuftet är djärvt men farligt. Känslorna gör oss mänskliga men konservativa. En civilisation som enbart följer förnuftet kan leda till ett känslolöst och tyranniskt filosofstyre, likt drönarlivet i "Transcendence" (2014). Men följer vi bara känslorna kanske vi misslyckas med att möta globala utmaningar som ojämlikhet eller miljöförstöring. Det är känslorna som säger att vår egen familj är viktigare än grannens, eller att klimathotet inte kan vara äkta efter en kall vinter. Ibland är anden villig men köttet svagt.
Noah ställer den andra formen av civilisationskritik på sin spets. Synden är industriell och teknologisk. Godheten är natur och kaos. Aronofskys primitivism blev för rå, men i "Apornas planet" kan de filosofiskt svindlande konsekvenserna lättare tuggas ned till popcornen. Enligt FN:s klimatpanel är det “extremt sannolikt” att vi orsakat den globala uppvärmningen. Effekterna syns redan nu. Ändå marscherar vi på i samma riktning. Inte konstigt att vi i filmens värld börjat drömma om vår egen undergång.