Förnämligt stråksamspel i Alfvénsalen

Är inte att använda stråkorkestern ur Norrbottens kammarorkester tillsammans med stråkkvintett ur Uppsala kammarsolister att lägga tårta på tårta? Nej, inte om man behöver enskild duktig solist eller när en komposition föreskriver enstaka eller gruppsoloinsatser kontra större klanggrupp. Precis sådan musik bjöds vi på i Alfvénsalen i torsdags när denna större och mindre klanggrupp blev medkombattanter under dirigenten Paul Mägis säkra ledning.Lysande uppbyggd helhetProgramordningen hade änd­rats, enligt min åsikt till det bättre. Nu fick vi i första avdelningen först höra ett stycke skrivet i modern nyklassicistisk stil, Concerto nr 1 för stråkorkester av Hilding Rosenberg. Därefter "äkta" wienklassisk musik i form av Franz Schuberts Rondo för violin- och stråkorkester.I andra konsert­halvan spelades två verk av brittiska tonsättare, båda verken kompo­nerade i tidigt 1900-tal, där tonsättarna Ralph Vaughan Wil­liams och Edward Elgar gav sina egna betraktelser över hur ­barockens concerto grosso kunde tillämpas. Så blev programmet en lysande uppbyggd helhet.Rosenbergs verk bjöd på riktiga kontraster: Första satsens harmoniska och rytmiska kärvhet, andra satsens energifyllda inåtvändhet och sista satsens burleska virtuositet. Lysande soloinsatser från Kammarsolisternas viola, violin och violoncell förhöjde upplevelsen. Vad som drog ned betyget var första satsens intonationsmissar inom orkesterns violinstämmor och för stel ­orkestral dynamik.Schuberts Rondo var fylld av wienklassisk elegans, med bara några få oväntade harmoniska utflykter. Orkestern tog fram musikens charm med av Mägi varsamt styrt rubaterat spel och utsökt frasering. Det gällde också solisten Joakim Wendel som utförde den tekniskt svåra solostämman med samma elegans och charm.Känsla av andlighetWilliams Fantasi för stråkorkester över ett tema av Thomas Tallis är ett strålande vackert verk med en känsla av andlighet. Solostämmor, orkestrala smågrupper och hela orkestern växlar ständigt mellan höga/låga, starka/svaga/extremt svaga klanger. Allt i en närmast modal harmonik (om sådant nu finns); orkestern blir till ett slags ordlös kör. Vackert och uttrycksfullt spelat, det skulle rent av varit sagolikt vackert om man spelat i lokal med större akustik, något tonsättaren faktiskt föreskriver.Elgars Introduktion och allegro för stråkkvartett och stråkorkester är en senromantisk tilllämpning av concerto grosso. Verket är skrivet av en musikant för musikanter, och förutom att det hörs kunde man se det på Paul Mägis förföriskt medryckande mim- och kroppsspråk. Alla musiker tog i intagande samspel, samklang och kontrast fram den detaljrika frasering, dynamik och energi som musiken fordrar. En värdig final på en strålande konsert.