Förnämligt gestaltad resa

Idé och manus stod sopranen Susanne Rydén för. Hon gestaltade också drottning Kristina sceniskt. Skådespelare Björn Granath förmedlade texter från Kristina själv och samtida personligheters åsikter om henne. Dansaren Hans Nilsson gestaltade Kristinas själsliv och tankar, ibland koreograferat tillsammans med henne.
Stockholms Barockensemble stod för sammusicerande färgsättning och ett otal människor var ansvariga för kostymer, mask, koreografi, ljussättning m m.
Från starten, där Björn Granath på mustig italienska och med lika mustigt minspråk betraktade Kristina som med ryggen mot publiken fick sina praktfulla kläder justerade, slungades vi in i handlingen med en prolog innan dess musikaliska Prologo!
Från första stund märktes hur mycket bättre Rikssalens akustik är lämpad för 1600- talsmusik och deklamationer. Barockensemblen, som nu spelade med cembalo och teorb som ackordiska continuo-instrument, klingade både färgrikare och sprödare än senast i Domen. Idealiskt.
Av Björn Granaths deklamationer framgick tydligt på flera språk både Kristinas tankar gentemot sin far, filosofi och konstnärlighet, och andra människors både lovprisanden och fördömanden av henne. Det senare i synnerhet tankar kring hennes konvertering till katolicismen, hon, dotter till protestantismens lejonförkämpe! Hans Nilssons dans gav oss med moderna uttrycksmedel inblick i en komplicerad människas själsliv.

Ensam och kontaktsökande
Susanne Rydéns vokala gestaltande av musiken kring Kristina präglades av stor uttrycksförmåga och stundtals rent vokal virtuositet. I rollen som Kristina avlägsnades hennes praktplagg och Kristina visades som den fortsatta mecenat, men i grunden en ensam, kontaktsökande kvinna hon var.
En historiskt korrekt bild av drottning Kristina och hennes resa är så här långt efteråt omöjlig att ge. Var och en i publiken får skapa sin egen bild av och åsikt om henne. Och vi försågs med rikligt tankematerial, både sorgligt och roligt. Förnämligt initiativ av Susanne Rydén, lika förnämligt gestaltat.