Förmiddags-tv för samhällets olycksbarn
Jag är någonting av en legosoldat. I alla fall på ett rent etymologiskt plan. Detta lär jag mig av wikipedia när jag försöker komma fram till vad jag som frilans egentligen förväntas göra. Ordet frilans kommer från engelskans freelance, vilket historiskt sett var synonymt med legosoldat.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En av frilanslivets många fördelar är förmånen att kunna konsumera förmiddags-tv. Mellan de ganska organiserade morgonprogrammen och kvällsutbudet finns en hel värld av program. Tablåkonst som den hårt arbetande nio till fem-människan går miste om. Jag är glad, mycket glad, över att ödet har berett mig en väg där jag inte behöver sakna den visuella eterns mellanrum.
Jag vill inte säga att jag fullständigt lealöst bänkar mig framför apparaten med förmiddagssolen silad genom ett smutsigt fönster stickande i ögonen. Jag försöker göra motstånd, men ibland händer det ändå. Kanske har jag jobbat sent föregående kväll. Kanske är jag drabbad av skrivkramp och behöver en paus. Kanske är jag bara sur i största allmänhet och behöver stirra bort mina ilskna drömmar innan dagen kan börja. Det finns alltid någon ursäkt.
Utbudet består huvudsakligen av spelprogram av typen gissa ordet, repriser av gamla såpor, tv-shop och andra klassens talkshower.
Det är en besynnerlig känsla att sitta framför tv:n en förmiddag. Det känns lite som att vara student, men utan poäng och studiemedel, eller som att vara arbetslös utan a-kassa, eller kanske långtidssjukskriven utan sjukpeng och symptom men med offentliga anklagelser om att vara en lat simulant. Och det känns som om kanalerna har slagit sig samman för att förmörka tillvaron för alla olycksbarn som råkar befinna sig i den periferi som möjliggör tv-tittande mitt på dagen.
Som de flesta tittare sitter jag kvar och odlar det långsamma molande hat som så ofta är samhällets drivkraft. Det här, tänker jag, är legosoldatens bistra vardag.
Tills jag ser Rachel Ray lyfta lök, då förstår jag att allt faktiskt har en mening. Rachel Rays talkshow består av lite kända gäster och mycket italiensk matlagning. Ungefär som en Martha Stewart utan skattebrott och överklasskomplex.
Just i dag är det italiensk löksoppa som står på menyn. Köttbuljong och gul lök är de viktigaste ingredienserna. Väldigt mycket lök. Rachel Ray hackar snabbt och vant. Det blir en fin hög.
Sedan nästa moment.
När jag har hackat lök, säger Rachel Ray med en triumferande ton, brukar jag aldrig lyfta lökbitarna en och en. Det går ett sus genom publiken när Rachel Ray tar fram en degskrapa och lyfter den stora lökhögen till grytan med några få tag. Publiken applåderar, först svagt, sedan starkare. Applåderna blandas med jubel och visslingar. Fler än en lökbit åt gången. Fantastiskt! En kamera zoomar in ett par i publiken som skrattande tittar på varandra och nickar. Rachel Ray tar jublet med ro, ler bara lite och håller upp degskrapan. Jag känner mig varm i hela kroppen. Publiken älskar Rachel Ray och degskrapan. Det är fullständigt vansinnigt, och fullständigt uppriktigt.
Jag önskar att jag vore Rachel Ray.