Av en ren slump råkar just nu två av Englands främsta dirigenter, Charles Hazlewood och James Wood, jobba i Uppsala den här veckan.
– Jag gillar verkligen att dirigera svenska orkestrar. De känns så engagerade och nyfikna till skillnad mot för de engelska som många gånger känns så blasé. Den svenska publiken har också ett sådant självförtroende, som jag tycker om. De applåderar inte för att vara artiga utan vet vad de tycker om, säger Charles Hazlewood.
Redan i kväll dirigerar Hazlewood Uppsala Kammarorkester, med solisten Klara Hellgren, i en musikalisk hyllningskonsert till bland annat 100-årsjubilaren Samuel Barber på Konserthuset.
James Wood är här för att leda seminarier, öppna repetitioner och en konsert i Helga Trefaldighetskyrka lördagen den 23 oktober med Svenska vokalensemblen. Arrangemang är anordnat av Uppsala universitets körcentrum och handlar om Woods mångåriga forskningsarbete om Gesualdos motetter från 1500-talet
– Ingen kan nog förstå hur svårt det har varit att rekonstruera de två, av sex, försvunna stämmorna. Det är nog bland det mest utmanande och komplicerade som jag gjort, säger den mycket stillsamma och vänliga James Wood.
Visserligen är båda herrarna från England, men med väldigt olika inriktning i sitt dirigerande och framför allt i sina personligheter. Medan James Wood, som inte bara är dirigent utan också kompositör och musikforskare, främst arbetar med mindre körer så har Charles Hazlewood snarare gått den motsatta vägen. Han har under de senaste åren dirigerat över 50 världspremiärer och samarbetar med olika popartister. Han är otroligt intensiv och vältalig då vi träffas på Konserthuset. Och med beundransvärt engagemang för att sprida den klassiska musiken till så många som möjligt med egen tv-serie och radioshow. Något som gjort honom känd som ”the face of classical music” i England.
Intresset för musik började dock för både Hazlewood och Wood redan i unga år. De spela båda orgel, sjöng i kör och började dirigera redan i 15-årsåldern. Att Wood blev just kördirigent var dock inget medvetet beslut menar han liksom för Hazlewood som kom in på dirigerandet till viss del sägas vara en slump:
– Jag sjöng i kör och en dag kom inte körledaren till repetitionen. Jag ledsnade på att vänta och började dirigera. Det var som ett ljus som tändes. Från den stunden visste jag vad jag ville göra. Och jag har aldrig tvivlat på mitt val även om det är ett tufft och ensamt yrke.
Att just England är en bra plantskola för dirigenter tror James Wood beror på den starka musiktraditionen i skolan samt att man har kortare repetitionstid vilket gjort de engelska dirigenterna extremt ”effektiva”.
Charles Hazlewood talar däremot om England som ett möjligheternas land med många jobbtillfällen.
Vad är dirigentens viktigaste roll?
– Det är att tolka musiken och visa vad musiken är och kunna förmedla känslan. Man måste vara absolut klar över hur man vill att musiken ska låta. Men även om man är en bra musiker är det inte säkert att man som dirigent kan förmedla den. Av en bra dirigent krävs tydliga artistiska val och visioner, teknik och förmågan att kommunicera och inspirera. Men också ett bra minne för att kunna korrigera felen efter ett avslutat stycke och en lyhördhet och social förmåga, säger James Wood.
Det sistnämnda pratar Charles Hazlewood länge om i former av dirigenten som en slags reflektion av sin tid.
– Efter andra världskriget var dirigenterna diktatorer med absolut kontroll över minsta detalj, liksom världen var full av dem. Jag är tacksam över at världen har ändrats och blivit demokratisk.
Charles Hazlewood pratar också om de stora egona inom branschen.
– En bra dirigent ställer sig inte i vägen utan ser snarare vad den kan tillföra till musiken.