Förlåtelse avslutade Stororden
I FRILÄGE. Vad skickliga skådespelare kan göra för att få en text att lyfta från en boksida eller ett pjäsmanus och börja leva sitt eget liv vet alla trägna teaterbesökare.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Efter den här uppspelningen har jag förlåtit Sverker, utbrast Majgull Axelsson sedan Gustav Levin gestaltat denna närmast som en veritabel mansgris framställda person i boken. Jag kan äntligen hysa medkänsla med honom och det tomrum han har inom sig. Det som gör honom till en sexmissbrukare medan han oupphörligt söker efter bekräftelse, utan vilken han är ingen.
Den farliga förlåtelsen var titeln på kvällens program med Axelssons roman som utgångspunkt. En påläst Gunilla Kindstrand ledde och i sammankomsten deltog även Uppsalaförfattaren, prästen och teologidocenten Bo Larsson. De som varit med ett tag minns nog förlåtelsen som ett viktigt korrektionsinstrument under uppväxttiden. Delinkventen fick be om tillgift och lova att aldrig göra så mera. I dag har väl ordet förlåtelse mist det mesta av sin gamla innebörd och motsvaras kanske närmast av en till intet förpliktande ursäkt.
Majgull Axelssons hela roman kan sägas handla om skuldkänslornas anatomi. Den bör alltså vara en fyndgruva, om någon vill ge sig in i förlåtelsens problematik i ett nutida sammanhang eller försöka hitta en återkopplig till den forna religiöst anknutna innebörden. Att förlåtelse är det kanske allra största och mest misshandlade av alla stororden är ytterligare en aspekt. Framför allt förefaller det vara den feministiska teologin som givit ordet förnyad aktualitet. Det var också något som framkom under kvällen under hänvisning till Ann Heberleins avhandling Kränkningar och förlåtelse och förlåtelsekomplexet som en genusfråga i ljuset av en patriarkal samhällsordning.
Därmed gavs könsmaktsordningen utrymme att rista in sitt bomärke i teatercaféet. Men också de frågor som med anknytning till Majgull Axelssons roman handlar om människoöden som kommit på kant med sig själv och om spörsmål kopplade till samvetets, hatets, hämndens och försoningens domäner. I detta senare har romanen ett tilltal som gör den till mycket mera än en kvinnobok. Även om författaren själv gav klara besked på den punkten: ?Män i vår kultur är vana att bli skildrade som huvudpersoner?. Det blir
de alltså inte här. I början skrev jag mest om fattigdom och maktlöshet, sade Axelsson. Sedan dess har jag bytt ämne och behandlar i stället dubbelheter och identiteter. Och vad det innebär att förlåta.
Bo Larsson lyfte för sin del fram människans potential att vara både ond och god, men menade också att vi inte i alla lägen kan förlåta alla oförrätter. Och apropå kvällens roman framhöll han även skönlitteraturens överlägsenhet gentemot alla fackböcker, när det handlade om att gestalta just stororden. För frågorna som aktualiserade begreppet nåd eller spörsmålet med en ingripande gud uteblev dock det mesta av gensvaret. I Majgull Axelssons roman motsvaras väl detta främst av den självbenådning som författaren under kvällens lopp uttryckte på det här sättet: ?Vi bär alla på ett oändligt bagage av skuld och ett lika stort behov att förlåta oss själva?.
Onekligen motsvarar en insikt av det slaget betydligt mera än det lilla utropet förlåt som vi undslipper oss vid oavsiktliga sammanstötningar i vardagslivet. ?I min nästa bok skall jag skildra en man inifrån?, avslöjade Majgull Axelsson i slutet av programmet om vart hennes författarskap skall ta vägen härnäst. Tillhörig de manliga läsarna av Den jag aldrig var, är jag inte alldeles säker på att skillnaden blir så stor. Sedan kan man naturligtvis undra om förlåtelsebegreppet inte tömts på allt innehåll, när det reduceras till ett vapen i könskampen.