Förintelsen är det största mänskliga brottet i modern tid. Mordet på 6 miljoner judar i nazisternas gaskamrar och ghetton har öppnat upp ett bråddjup i vår syn på människan och samhället. Finns det ett språk för det mest fasansfulla? Kan man skapa konst av den svartaste ondska? Paradoxalt nog har Förintelsen lett till sin egen kultur i form av vittneslitteratur och konst. Adornos fråga om möjligheten att skriva poesi efter Auschwitz har fått ett rungande ja till svar. En författare i vittneslitteraturens tradition har tilldelats Nobelpriset.
Auschwitz finns fortfarande mitt ibland oss på 2000-talet. Shoah har påverkat nästan all kultur, från film till teater och filosofi. I ett mastigt dubbelnummer med rubriken ”Auschwitz och kulturen” tar tidskriften Aiolos upp detta tema för första gången i Sverige. Tidskriftsnumret är ett viktigt bidrag till förståelsen av kopplingen mellan Förintelsen och kulturskapande. Det är illustrerat med Tomas Kertészs svartvita foton av judiskt vardagsliv före den stora katastrofen.
En rad författare och forskare bidrar med reflexioner över Shoah som kultur. Här återfinns till exempel ett utdrag ur Lars Noréns opublicerade dagbok om Celan. En given essä i detta sammanhang handlar om Nelly Sachs. Vidare förekommer ett nyöversatt kapitel ur den polska författaren Zofia Nalkowskas bok Medaljonger och en essä av Göran Rosenberg om konstnären Peter Freudenthals måningar av Warszawas ghetto. Därtill en dikt av Tadeusz Borowski som troligtvis är den enda kärleksdikt som skrivits om Auschwitz. Och en essä om Peter Weiss pjäs Rannsakningen om rättegången 1963 mot bödlarna i Auschwitz. Numret innehåller även bidrag från författare som överlevde Förintelsen.
Att Förintelsen skapat sin egen litteratur och konst är ett redan känt faktum. Men vilken påverkan har den till exempel haft på filosofin och teologin. I sin dagbok tar Norén upp filosofin i skuggan av Shoah. Vad jag saknar är bidrag om påverkan på samtida tonsättare och modern musik. Däremot förekommer två intressanta essäer om inflytandet på teologin. Det som då aktualiseras på nytt i vår tid är teodicéfrågan, det vill säga frågan om gudsbegreppet och ondskans existens i världen. Var befann sig judarnas Gud när gaskamrarna dånade i Auschwitz och röken bolmade ur skorstenarna? I en essä menar Hans Jonas att Gud inte kunde ingripa i Auschwitz därför att han inte är allsmäktig utan tar del i världens ondska. Gud är en blivande och lidande Gud i historien. Avgrunden i människan är avgrunden i Gud.
En intressant essä av Victoria Farled om den fransk-judiske filosofen Vladimir Jankélévitch behandlar problematiken kring förlåtelsen av nazisternas brott. ”Förlåtelsen dog i dödslägren,” konstaterar Jankélévitch. Det är en plikt att vittna för de döda och aldrig förlåta. Att förlåta är att glömma Auschwitz och dess offer. Auschwitz är nuet och framtiden där ingen förlåtelse kan finnas. Mot denna uppfattning står Derridas syn på förlåtelsens som villkorslös gåva. Den feministiska teologen Melissa Raphael å sin sida hävdar att Gud var närvarande i Auschwitz genom de kvinnliga fångarnas omvårdnad om varandra. Guds närvaro hade ett kvinnligt ansikte – den judiska mystikens Shekina.
Den israeliske poeten Dan Pagis representeras i temanumret om Shoah med ett antal starka dikter. Hans texter vittnar om Förintelsen som en ständigt närvarande plats.
Här i den här transporten
är jag Eva med Abel min son
om ni ser min äldste son Kain,
son av människa
säg honom att jag