Maria Nyström: Förgrömmade ongen Emil

Den där förgrömmade ongen Emil i Lönneberga fyller femtio år i år. Knappt man kan tro det om Astrid Lindgrens egen lilla obstinata favoritfigur. Den evige buspojken. Lintotten som pappa Anton, suveränt spelad av Allan Edwall, i de tre filmerna rycker i håret så ungarna huker i bänkera! Ja, faktiskt i alla fall mina. De har alla varit livrädda för Emils oregerliga och hårdhänta pappa.

Inte har de velat läsa böckerna, än mindre se alla de filmer jag spelat in från tv genom åren. De är helt enkelt för läskiga! Och jag kan förstå det, även om jag personligen finner Karlsson på taket långt mer obehaglig i sin egoism.

Nå, lite Emil har det väl ändå blivit. På mina barns dagis firas årligen Astrid Lindgren med en egen dag då barnen uppträder med att sjunga Lindgrens välkända visor och genom att klä ut sig till olika Lindgrenfigurer. Och då kryllar det minsann av små Emilkopior. Däribland min egen son, linblond med myssen på sne. Fast utan bysse då för det får man inte ha på dagis.

Det är Pippi och Emil som verkar vara Lindgrens populäraste figurer. I alla fall att klä ut sig till.  Eller så är det de där med den enorma kraften som de båda figurerna innehar. Och busigheten, viljestyrkan och charmen. För visst är Emil charmig, också med soppskålen på huvudet och trots alla hyss, eller kanske tack vare. Det är svårt att inte gilla denna lilla kille, inte minst charmtrollet i filmerna: skådespelaren Janne Ohlsson.

Även om Emil är en genuin smålänning så är Janne Ohlsson faktiskt från Uppsala. Trots hans småländskt klingande mysse och bysse! Och roligt är att det är inte bara Emil som fyller femtio, också Janne Ohlsson har fyllt jämnt.

Nej, jag är inte vän med Janne Ohlsson, som förmodligen, eller i alla fall till för några år sedan, fortfarande bodde i i Uppsala, som gift in sig i kaffefamiljen Lindvall och som valt en yrkesbana inom databranschen i stället för filmen. Och som helst av allt inte vill prata om sin Emiltid.

För det har han berättat i boken Från Snickarboa till Villa Villekulla, som jag läste för några år. En riktigt spännande bok om Astrid Lindgrens filmvärld, om livet bakom kameran och om alla Astrid Lindgrens barnskådespelare. Så även Janne Ohlsson, som dessutom bidrog till att så frö till ytterligare en bok av Astrid Lindgren, nämligen Bröderna Lejonhjärta. En impuls som Lindgren fick under en presskonferens inför filminspelningen av Emil i Lönneberga då hon såg Janne sitta i knäet på sin storebror Dick.

Den som inspirerade Astrid till att skriva berättelsen om den lilla påhittiga och underfundiga odågan Emil sägs dock ha varit författaren Albert Engström, som växte upp i samma trakter som Astrid. Om han också var förebild till alla de fantastiska hyssen, daterade till åren 1906–10 (med hänvisning till jordbävning i San Franciso 1906 och Halleys komet 1910), förtäljer dock inte historien. Men får jag gissa så var nog Astrid Lindgrens själv rätt bra på hyss.