Förföljelse och trosvisshet i storartat oratorium
Mendelssohns oratorium Paulus fick ett för nämligt framförande i universitetsaulan på torsdagskvällen, skriver Anders Bragsjö.
Dirigent Paul Mägi såg till att samverkan kombattanterna emellan sköttes med precision och välbalanserad nyansering. Uppsala Kammarorkester spelad både detaljrikt och med all önskvärd prakt när så behövdes. Soloinsatser från flöjt och cello var särskilt lovvärda, liksom obligata gruppinsatsen från blecket i den välkända sättningen av koralen Wachet auf! Av orgeln hördes inte mycket mer än den djupa pedal- stämman, men den gav körsatser en solid grund.
Gästande S:t Jacobs Kammarkör, vars ledare Gary Graden skött instuderingen, hade i sammanhanget flera roller. Förutom sedvanliga körsatser och koraler skulle man vara falska vittnen, hedningar, Jesu röst och församlingen i Efesos. Kören sjöng storartat, med distinkta insatser, pricksäkert stort röstomfång och känslig nyansering. Man kunde matcha orkestern i kraftfulla körsatser och man kunde t o m sjunga början av vissa koraler med solokvartett. Och damrösterna som frågade "Saul, varför förföljer du mig?" gav dramat oväntat eterisk klang.
Solistrollerna var också (mestadels) flerfaldiga. Sopransolist Agneta Eichenholz sjöng förutom recitativ, aria och arioso också rollen som Herrens röst. Vackert och känsligt tolkat. Altsolist Erika Andersson sjöng enbart ett recitativ och arioso i första delen; hade hon vissa klang/styrkeproblem i djupare register blev det desto uttrycksfullare högre upp. Tenorsolist Mati Turi tolkade med framgång både recittiv, arior, duetter och cavatina, han ikläddes också rollerna som Stephanus, Ananias och Barnabas. Handlingsfull insats, väl utförd. Bassolist Krisjanis Norvelis speglade med sin röst både den aggressivt förkristne Saul och den omvände, lika trosvisse Paulus. En viss rytmisk instabilitet följde Mägi bra med i, annars imponerade hans röst mest genom sin styrka och viljekraft.
Sammantaget blev detta till ett mycket långt (vaddå långt? det är ju ett oratorium!) men djupt berörande framförande i sin blandning av djupaste innerlighet och mäktigast praktfulla manifestation av trons makt och dess segerkrona. De medverkande (och Mendelssohn) lyckades förmedla denna trosvisshet. Välförtjänta stående ovationer (även till icke närvarande Mendelssohn).
Så jobbar vi med nyheter