Författarstadens förlorade självbild

I två artiklar - en större i UNT förra sommaren, en kortare i DN i år - har jag uppehållit mig vid det märkliga i att just Uppsala, som Bernhardsson helt riktigt kallar "en av Sveriges författartätaste städer" också är en stad där skönlitteraturen spelar en allt mindre roll. Uppsala ansökte förra året om att bli europeisk kulturhuvudstad, och jag jämförde i DN med österrikiska Linz som är kulturhuvudstad just i år - där har man ett permanent författarmuseum, med uppläsningar en gång i veckan, och under året hela 1800 programpunkter under rubriken "litteratur". När Uppsala nu säger sig ändå vilja genomföra sin "kultursatsning" - som man skriver i UNT den 7/6 - är den enda litteratur som nämns spoken-word-festivalen "Ordsprak".

Nej, det är inget fel på sådana satsningar. Felet är vad man släppt och numera betraktar som oviktigt. Skönlitteraturen som en del av stadens självbild och som en del av ett offentligt samtal.
Bernhardsson skriver att jag krävt att man "med offentliga medel ska stötta författarkåren". Har jag? Ett belägg vore inte fel. Jag tror att vi där fick lite inblick i hur snacket går bland politiker och kulturens tjänstemän: varför bråkar författaren? Äh, han vill förstås ha pengar. Det är så man gör sig av med kritiker: man misstänkliggör dem.
Nej, Bernhardsson, jag vill inte ha pengar av dig. Men det är inte bra om du inte ser skillnaden mellan att ge författarna pengar i handen och att den levande litteraturen är en del av det "kulturutbud" som staden har ansvar att erbjuda sina medborgare. Det kostar en slant. Annars stannar alltsammans, precis som alla andra verksamheter.

Bernhardsson skriver att "biblioteksverksamheten i Uppsala denna vår redan genomfört ett tiotal program med skönlitterär anknytning" och att "författare regelbundet inbjuds att medverka, däribland Ola Larsmo själv". Jag har Stadsbibliotekets programfolder här. På Stadsbiblioteket finns under våren ett (1) inslag där en skönlitterär författare talar om sin egen bok, nämligen Mustafa Can som berättade om sin biografi över sin mor på världsbokdagen. (Ja, jag medverkade också - jag informerade i tio minuter om PEN-klubben.)
När man försöker diskutera programverksamhet kring skönlitteratur med ansvariga i Uppsala är det lite som att se en katt jaga sin svans. Kulturnämnden säger att man ger pengar till biblioteken för programverksamhet. Biblioteken säger att de inga får, för lägger man pengar på sådant räcker det inte till "kärnverksamheten". Därför förväntas författare ställa upp gratis eller nästan gratis i arrangemang av vänföreningar. Men då är det inte Stadsbibliotek eller Kulturnämnd som står bakom. Jag undrar om Bernhardsson arbetar gratis för att han gillar kultur så mycket.

Jag har på senare år medverkat vid två tillfällen då skönlitteratur dragit fullsatta hus här i Uppsala. Det ena är stafetten med lokala författare i Missionskyrkan på Kulturnatten. Det andra var serien Bortom Stororden på Stadsteatern, med namn som Majgull Axelsson, Kerstin Ekman och PO Enquist. Vid inget av dessa arrangemang var kommunen medarrangör. Man avböjde också att ge stöd till det senare, varför det lades ned. (Pengarna hade kommit från Sensus och Svenska kyrkan.) Ett samtal om litteratur och möten mellan författare och läsare ska enligt Uppsala-modellen vara ofinansierad amatörverksamhet.
Det är synd. Två exempel på vad man skulle kunna göra: Sjutton år efter Uppsala-författaren Sven Delblancs död är det lite nytändning på gång kring hans böcker. På tv visar man repriser om hans liv och hans serie "Hedebyborna". I Uppsala? nä, ingenting.

Det är bara några veckor sedan Uppsalas störste författare Willy Kyrklund avled. Skulle man kunna tänka sig en liten offentlig markering? Ett sätt vore att blåsa liv i det magnifika program kring hans texter som Stadsteatern uppförde för cirka tio år sedan - kanske rentav på? Stadsbiblioteket?
Problemet är att man förslösar ett arv och missar att tillfälle att odla stadens identitet (jag höll på att skriva "varumärke" - för det kanske skulle få någon i Stadshuset att lyssna?). Uppsala är en stad som genomströmmas av berättelser och historier, om de döda och de levande, och vi är många, kanske rentav fler än i andra svenska städer, som försöker fånga upp dem och föra dem vidare. Det är rätt tragiskt att de som är satta att odla stadens kultur inte ser det som en lysande möjlighet att delta i detta stadens samtal med sig själv.