Författare på grönbete

Det är sent i augusti när vi träffas och Lars Sund njuter av semestern på lantstället i Rasbokil, öster om Uppsala. Även författare har nämligen semester. Lars Sunds senaste roman, En lycklig liten ö, är färdig och det är bara dagar kvar till utgivningen i Finland.
- Jag lever oerhört länge med boken jag skriver och när den är klar uppstår en stor tomhet. Jag kan känna mig väldigt ensam om min text och är alltid osäker på den, säger Lars Sund.
Men han har hustrun Gudrun, som alltid läser hans texter och är hans strängaste kritiker.
- Mina språkliga missar slår hon obarmhärtigt ned på, haha.
Lars Sunds lantställe är en liten stuga med braskamin, indragen el och mulltoa. Vatten hämtas i en pump på gården, strax intill den nyinstallerade bastun. Den svartvita tv:n skrotade han och Gudrun när sändningarna blev digitala, men den bärbara datorn har han där. Och böcker förstås. En hög ligger på bänken på verandan. Nyligen har han avslutat De vilda detektiverna av Roberto Bolano och Peter Høegs senaste roman, Den tysta flickan. Till favoritförfattarna hör Göran Tunström, Torgny Lindgren, Kerstin Ekman och andra stora episka berättare. Men det händer också att han läser "en halvtaskig Trenterdeckare för Stockholmsskildringens skull" och nyligen släpade han en kasse med gamla Kalle Anka till lantstället, som inte bara är till glädje för barnbarnen.
- Jag brukar undvika att läsa skönlitteratur under mina skrivarperioder. Jag är rädd att andras språk ska läcka in i min text. Då läser jag facklitteratur i stället, säger han.
- Min skrivarprocess har alltid varit besvärlig och den tenderar att bli allt värre med åren. Men det är också bra, att skriva ska bjuda motstånd. Det ska vara en bit att gå innan man når fram till datorn.

Han berättar om sin kamp med orden och rädslor att upprepa sig och för att använda slitna stilgrepp.
- I denna nya bok har jag försökt strama åt, metaforerna är färre och språket är mer direkt. Jag hoppas läsaren ska uppleva mer skärpa och tyngd. Men jag brukar också lämna "hål" eller "springor" till läsaren som denne får fylla i själv. Det är en kamp att hitta en egen ton, suckar han.
Läser man bara förlagets presentation av En lycklig liten ö kan man lätt tro att det är en thriller. Åt det skrattar Lars Sund gott.
- Jag gillar visserligen att ta intryck av olika genrer, men det här är inte en thriller. Det förekommer visserligen många döda människor som flyter i land på den fiktiva lilla ön Fagerö. Det är män, kvinnor och barn och det finns en gåta runt dem. Ingen vet riktigt varifrån de kommer, men öinnevånarna börjar begrava dem. Liken blir allt fler och det börjar bli trångt på den lilla kyrkogården, berättar Lars Sund.
- Man kan säga att det är en sorts allegorisk berättelse. Med den ville jag utforska vår relation till "den andre", främlingar som kommer och tar plats i våra hemtrakter.

Idén till boken fick han när han körde bil och lyssnade på ett program på Vetenskapsradion som handlade om ett sjöslag, Nordsjöslaget, 1917. Liken efter drabbningen drev i land på Bohuskusten. Länsmännen på plats har gjort förteckningar över de svåridentifierbara döda som begravdes på lokala kyrkogårdar.
Men händelserna är bara en utgångspunkt för Lars Sunds helt fiktiva berättelse som utspelas i vår samtid. Den påhittade platsen Fagerö har han lagt i sydvästra skärgården, men han är väldigt diffus om i vilket land den ön finns. Namnet Finland nämns aldrig i romanen. Lars Sund är själv uppvuxen i kustmiljö i finländska Österbotten och har tillbringat alla somrar där som barn.
- Jag har tillbringat timmar med att stirra ut över havet. Det var fan när man var tonåring, nu känner jag mig mer hemma i kustlandskapet.
Han säger sig ha befolkat Fagerö med "diverse bisarra gestalter", från den lokale brevbäraren som läser all post, till Celia, som har blivit vrickad då hennes son drunknade och en länsman som fortsätter att prata med hustrun i långa samtal trots att hon inte är där, de är skilda sedan tio år tillbaka.
- Jag kan inte låta bli att plocka in lite skrönor också. Böcker som har ett allvarligt uppsåt måste inte vara allvarliga, säger Lars Sund.
Sålunda finns det till exempel med en gammal trött motorgaleas i handlingen, alltså ett skepp, som begår självmord...

I hans genombrottsroman, Colorado Avenue och i dess fortsättning Lanthandlerskans son och Eriks bok, den så kallade Siklaxtrilogin, blandas magisk realism och folkliga skrönor i en berättelse som spänner över flera decennier och generationer. De två första delarna har just i dagarna blivit en långfilm. Den har spelats in i Nykarleby i norra Finland och det är dit Lars Sund ska på smygpremiär dagarna efter vårt möte. Han är mycket nyfiken på resultatet.
- Filminspelningen har engagerat hela bygden. De har haft kurser i gammal byggteknik för att kunna bygga autentiska miljöer och många av bygdens innevånare är med som statister. Lanthandeln ska få bli kvar även sedan filmfolket har åkt hem och blir utställningslokal. Det är fint, säger Lars Sund.
Men han har själv inte haft mycket att göra med filminspelningen, han har avhållit sig mycket medvetet då han tycker att han redan har berättat sin historia en gång. Dock vet han att berätta att det är den dyraste film som gjorts på svenska i Finland.
- De talar svenska med modifikation, de har haft en särskild konsult anställd som arbetat med skådespelarnas dialekter.
När och om filmen Colorado Avenue har Sverigepremiär är än så länge oklart.

Några dagar senare återses vi, på ett café alldeles om hörnet till hans skrivarlya i centrala Uppsala, belägen i ett konstnärskollektiv som av oklara skäl kallar sig Tummen. Lars Sund har nu varit på smygpremiär av filmen i Nykarleby i Finland.
- Jag tycker filmen håller, visuellt är den mycket lyckad och skådespelarna, som är okända i Sverige men välkända i Finland är bra. Jag känner igen min berättelse, recenserar han.
Om några dagar ska han tillbaka till Finland och galapremiären i Helsingfors. Något senare i höst ska han prata på bokmässorna i såväl Göteborg som i Helsingfors. När han väl är på andra sidan Östersjön ska han passa på att göra research inför nästa romanprojekt. Men han är lika förtegen om vad det kan handla om som om ett lite mindre bokprojekt han också inlett.
- Som författare vill jag vara ensam med min text och ogärna tala med andra om den innan den är färdig. Jag brukar sitta i så regelbundna arbetspass som det är möjligt. Den senaste, En lycklig liten ö har jag faktiskt skrivit kronologiskt. Det kändes nödvändigt för att hålla ihop historien och berättarflödet, säger Lars Sund.

Författare på grönbete

När Uppsalaförfattaren Lars Sund skriver kan hans berättelser ta oväntade vändningar, till och med för honom själv. Till hösten ges hans sjätte roman ut, En lycklig liten ö.