Magnus Linton är ny som "husförfattare", eller konstnärlig ledare, och därför lite vilse på universitet. Men i den akademiska världen rör han sig däremot vant.
– Jag är typexemplet på en person som nog borde ha satsat på att doktorera men som inte har gjort det, säger författaren och journalisten Magnus Linton.
Som konstnärlig ledare på institutionen för idé- och lärdomshistoria ska han stimulera skrivande och få personalen att känna glädje inför sitt eget berättande.
– Inom humaniora är slutresultatet av en viss forskningsuppgift nästan alltid en text, och ju bättre och mer levande den är desto roligare för alla.
En vanlig föreställning är att akademiker är dåliga på att förenkla, men Magnus Linton poängterar att deras uppgift är att just komplicera snarare än förenkla.
– Men komplexa resonemanget ställer höga krav på berättarstruktur och effektiv konkretisering för att bli begripligt och levande. Bra text ska enligt mig träffa både hjärna och kropp, generera intellektuella aha-upplevelser men också påverka läsaren känslomässigt. Få henne att skratta eller gråta eller något annat.
Att söka jobbet som institutionens "husförfattare" var en självklarhet för Magnus Linton, det är en tjänst som passar honom perfekt.
– Alla mina böcker har haft tydliga idéhistoriska inslag, och om jag någon gång doktorerar så blir det säkert i idéhistoria, säger han.
Dessutom är det en halvtidstjänst som sträcker sig över ett halvår, så jobbet lämnar även tid åt det egna författarskapet.
– Jag har alltid haft en idé om att jag så länge jag kan skriva utanför akademin, och det bär sig ekonomiskt, också ska göra det. Att det är att föredra eftersom det i någon mening är friare, mindre begränsat av mallar och stela format.
Samtidigt, fortsätter Magnus Linton, är det en idé som han delvis har börjat revidera.
– Jag har alltid haft respekt för akademin, men haft svårt för hierarkier och kanske viss konservatism. Fast nu har ju många gamla ordningar på gott och ont fallit vilket gör universitetsvärlden mer attraktiv som plattform även för kreativt skrivande. Å andra sidan har nya problem uppstått, vilket ju den här tjänsten är en sorts reaktion mot.
Magnus Linton är som sagt färsk på jobbet och har ägnat den första tiden åt att bekanta sig med folk och åt att tänka.
– Utmaningen är nivåerna. Att tänka ut seminarier som är stimulerande för så väl doktorander som professorer med egna författarskap, säger han.
Första seminariet är åtminstone spikat, då ska man diskutera vad som utmärker en bra berättande text – och förhoppningsvis också enas om något.
– Alla frågor om kvalitet är så klart subjektiva. Jag har mina idéer om bra och dåligt och andra har andra. Det kommer bli skoj diskussioner.
Magnus Linton vet att det finns förväntningar på honom, att institutionen utlyste tjänsten föddes ur en frustration över att skrivandet hamnat i skymundan.
– Det är mycket fokus på annat, att skriva bra och tillgängligt premieras allt för sällan och då försvinner glädjen med att skriva för många, säger han.
Hur är det då med Magnus Lintons glädje inför det han själv skriver?
– Jag känner väldig glädje inför bra resultat men vägen dit är ofta slitsam. Det kan vara väldigt frustrerande. Fast jag har precis som många andra olika knep.
När han skriver försöker han ofta skapa en "stämning av semester", det finns till exempel en biljardhall med bar i Stockholm dit han då och då går för att skriva.
– Jag beställer in en öl och en skål jordnötter. Jag känner ingen där och sorlet från biljardhallen skapar en lagom distraktion. Det brukar funka.