Kulturuttryck och de tankar som föds i dess svallvågor har alltid setts som hot i totalitära stater. Bokbål, propaganda och censur är några av de åtgärder diktaturer gjort för att stävja ett fritt tänkande folk. Om detta är författaren, poeten och översättaren Ak Welsapar väl medveten. Sedan över 20 år tillbaka är hans böcker förbjudna i hemlandet Turkmenistan. I Ukraina däremot, där det till skillnad från de flesta forna sovjetiska republiker finns yttrandefrihet, är han en mycket uppskattad författare, och tilldelas nu ett internationellt litteraturpris till minnet av Nikolaj Gogol.
- Det känns otroligt roligt och att priset är till just Gogols minne känns stort. Han är en av mina allra största lärare i litteratur och hans böcker ligger alltid på mitt arbetsbord.
Särskilt intressant tycker han att det är i dagens läge, med tanke på den konflikt som pågår mellan Ryssland och Ukraina. Nikolaj Gogol kom ursprungligen från Ukraina men flyttade till St. Petersburg och det var där han blev en välkänd författare.
- Han lade grunden för rysk prosa. Man säger att Turgenjev eller Dostojevskij sa att ”vi har alla krupit ur Gogols kappa” (ett av Gogols mest kända verk heter Kappan) och syftade då på sig själv och de andra ryska författarna. Det visar hur mycket han betydde för rysk litteratur, och hur djupt sammanhängande den ryska och ukrainska litteraturen är.
Ak Welsapar har god känndedom om det ukrainska kulturlivet. Under sovjettiden studerade han journalistik och litteratur i Moskva, där han lärde känna många ukrainska författare och poeter. Han har också översatt Ukrainas nationalskald Taras Sjevtjenko till turkmenska. Under de senaste månaderna har han ofta pratat med sina ukrainska kolleger och har sett att det ukrainska kulturlivet blivit lidande av den pågående konflikten.
- Litteraturklimatet har hårdnat. Det har blivit svårare att få finansiärer och pengar till material. Att den nationella valutan devalveras kraftigt påverkar alla och de resurser som finns går till Ukrainas försvar. Färre böcker trycks och färre aktiviteter anordnas, kulturlivet har blivit allt fattigare.
Han har stor förståelse för författare som verkar under osäkra förhållanden, under skuggan av den ryska staten. Själv föddes han 1956 i sovjetrepubliken Turkmenistan. Han utbildade sig till journalist och började driva en kamp om det fria ordet. Hans grävande journalistik om Turkmenistans mycket höga spädbarns- och mödradödligheten blev uppmärksammad internationellt vilket i Turkmenistan resulterade i att han blev bannlyst från sovjetiska Journalistförbundet och Författarförbundet. Hans böcker brändes på bokbål och han blev en regimens fiende.
1993 flydde Ak Welsapar från Turkmenistan till Moskva, och kom i slutet av 1994 till Sverige, där han fick en fristad i Luleå. I dag är han och hans familj bosatta i Enköping, han är verksam författare och har givit ut ett 20-tal böcker samt gjort många översättningar. I Turkmenistan är hans litteratur fortfarande förbjuden, men hoppet finns om att situationen ska förändras och de senaste åren har det skett något som fått honom att bli optimistisk.
- Man har börjat läsa mig allt mer i Turkmenistan. Mina böcker smugglas in via Ryssland, Ukraina och Turkiet och man läser både mig och andra förbjudna författare. Jag får brev från studenter och ungdomar som ber mig skicka mina böcker i elektroniskt format.
Internets utbredning har gjort det svårare att stävja folket. Även om internet bara går att använda under kontrollerade former lyckas många ändå på olika sätt komma in på förbjudna sidor. Ak Welsapar berättar att han förra året fick reda på att några studenter gjort en inofficiell undersökning om vilken författare folk helst ville läsa i Turkmenistan. Hans böcker kom på första plats. De har blivit något av en symbol för den fria litteraturen, den som vägrar skriva det som regimen kräver.
- Många författare gör tyvärr som regimen vill och skriver sådant som höjer den. Det kommer också ut ett begränsat antal böcker, och diktatorn (Gurbanguly Berdymuchamedov) ger ut böcker i sitt eget namn, som andra har skrivit. Det är absurt. Jag tror att fria författares böcker ger en känsla av att riktig litteratur vinner över diktaturen.