Ett av de större filmbolagen hoppade av årets Filmdagar i Malmö, filmbranschens och filmjournalisternas höstupptakt, med motiveringen att filmbloggarna blir allt viktigare för dem och dessa når filmbolaget lika väl med visningar i Stockholm.
Men kan bloggandet verkligen kallas filmkritik?
Filmkritikens varande och uttryck lockade en stor mängd deltagare till ett seminarium under Filmdagarna. Filmkritikerna
Helena Lindblad från Dagens Nyheter, Jan Söderqvist, Svenska Dagbladet, Alexander Dunerfors, Moviezine och Annika Gustavsson, Sydsvenskan diskuterade och samtalsledare var Andrea Arvidsson, filmnätverket Doc Lounge.
De ser sig som konsumentupplysare och betygen anser de berättigade som en del av det.
– Jag spjärnade emot betygen i början, men nu tycker jag inte att de gör filmrecensioner sämre. I själva verket förtydligar de innehållet i dem, sa Helena Lindblad.
Medan Jan Söderqvist tycker att betygen är en styggelse och påminner mer om kräfttest än seriösa analyser av konstnärlig verksamhet.
Statusavståndet mellan film andra konstarter krymper, menade de, och film får numera tillräckligt med utrymme. Nätbaserade Moviezine har helt obegränsat med utrymme, men Alexander Dunerfors anser till skillnad från kollegerna att han skriver om underhållning, inte konst.
Panelen var överens om att för den verkligt filmintresserade har bloggar och twitter inte så stor betydelse, fördjupningen saknas. En distributör i publiken sa att recensioner betyder jättemycket för de filmer som riktar sig till en äldre publik eller är lite smalare. För andra filmer, som action, betyder de inte ett skvatt. Folk går ändå.
Professionella kritiker har läsare som enda målgrupp. Kan jag bara få någon intresserad av en bra film som han eller hon inte skulle ha sett annars, så tycker jag att jag har gjort ett hyfsat jobb.