Det är något visst med ihärdiga musiker som aldrig ger upp den där drömmen om att någon dag slå igenom på riktigt. Jag blir imponerad och det som presenteras i musikväg känns ofta särskilt glödande. Frantic Sunday har väntat på ett skivkontrakt sedan deras första gemensamma spelning 2008 på Hijazz i Uppsala och nu, fem år och över 110 livespelningar senare, har deras dröm slagit in. Debutalbumet spelades in för egna pengar och släpps nu under skivbolaget Ninetone Records.
Albumet består av tio spår och glöden och passionen genomsyrar minst sagt hela alstret. Texterna känns genomarbetade och äkta in i varje meningsuppbyggnad och sångaren Tomas Karlsson entusiasm är svår att gå miste om. Men, den där entusiasmen går ibland överstyr och övergår i någonting som kan liknas med desperation. Då får jag en olustig känsla i kroppen, kan det vara så att bandets existens hänger lite på det här albumet? För att deras förhoppningar om att det stora genombrottet är nu, är inte någon intern hemlighet. Det lyser igenom i så väl intervjuer som på Frantic Sundays egna hemsida och de kallar sig själva för ”Sveriges nästa stora band” och berättar öppet om hur de tacksamt och efterlängtat viftat med det påskrivna skivkontraktet framför publiken under en konsert.
Så får musiken mig att tro på tesen att Frantic Sunday är nästa stora band i Sverige? Jag hör den garageaktiga gitarren, det snabba trumbeatet och den raspiga och energiska rösten och minns mina tonår och en musikfestival. Det är någonstans kring år 2005 och palestinasjalar, vans, hängslen och tighta jeans med höga midjor trängs i publikhavet framför scenen. Frantic Sunday har precis klivit på och bjuder på ett liveframträdande utöver det vanliga. Överdriven entusiasm passar så bra här och publiken dansar, hoppar och är alldeles förtrollade av de fyra Uppsala-männen.
Sedan slår det mig och jag vaknar till ur känslan Frantic Sunday förmedlar. För det är inte någonstans kring år 2005, det är år 2014 och det är inte Frantic Sunday som förgyller mina festivalminnen. Det är The Hives, Sahara Hotnights, Mando Diao och The Sounds. Frantic Sunday har kommit för sent till den svenska rock-, pop- och festivalfesten och jag har ju hört och upplevt Frantic Sunday redan innan de fanns.
Jag hoppas att bandet inte ger upp om det där efterlängtade genombrottet inte kommer nu, för debutalbumet är helt enkelt ingen fullträff. Jag hade önskat ett unikt inslag, någonting oprövat och modernt. Det saknas en nutida touch på musiken i en genre som redan haft sin storhetstid. Men potentialen finns fortfarande där, både i melodierna och i karaktärerna som framför dem.
För tio år sedan hade Frantic Sunday spelats flitigt i Ipods runt om i landet och jag hade ringat in dem i festivalschemat varje sommar. Men albumet kom år 2014 och om Frantic Sunday ska bli ”Sveriges nästa stora band” i dag, så räcker det inte med garagegitarr, snabba trumbeats och en energisk raspig rockröst. För det har vi redan hört och det var någonstans kring år 2005.