För mycket teknik

Den amerikanske jazzpianisten Kenny Barron pendlade mellan ytterligheter under en solokonsert där ögonblick av ren magi fick tampas med alltför långa stunder av tekniska uppvisningar.I går kväll var han i Uppsala, utan ackompanjemang, helt ensam vid en stor flygel i en lokal som inte var särskilt välfylld till att börja med och gradvis blir än tommare i takt med att delar av publiken smyger hemåt.Två och en halv timme, exklusive paus, med solopiano blir enahanda nästan oavsett artist. Chick Corea är ett av ytterligt få undantag som lyckats med den bedriften, Barron är inte lika virtuos. Bortsett från ekonomin i det hela, finns det dessutom få argument för solokonserter. Utan en övermänsklig kombination av känsla, tur och teknik vinner musik alltid på att idéer bollas mellan olika parter. Alltför ofta ger sig Barron också i kast med så tekniskt intrikata manövrer att känslan i musiken yr bort bland snöflingorna utanför fönstret. Gershwins Embraceable you inleder och följs av balladen Love walked in, båda är könlöst anonyma.Bättre går det för Well, you needn't där Barron, som nu börjat bli varm i kläderna, gör en briljant tolkning av Monks klassiker. Feta basdunsar med vänsterhanden kompar flinka raider längs klaviaturens högerflank och Monk ler nog i sin himmel över det lekfulla allvaret. Memories of you är utomordentligt välstrukturerad i Barrons tappning, men alltför välpolerat artig för att beröra, precis som den efterföljande I'm confessin' (that I love you). Därefter kommer kvällens andra höjdpunkt i form av den sanslöst vackra popballaden Song for Abdullah. Originalet Sunshower vinner allas hjärtan. Komprimerat till några få minuter har Barron i den lyckats klämma in ett helt liv av känslor som flygeln projicerar ut över en publik, som i stället för att gäspa, nu sitter som trollbundna. Hade han stannat där hade Barron lämnat alla med ett leende på läpparna, men i stället väljer han att fortsätta piska den döda hästen från innan Sunshower i ytterligare en, på alla sätt, dryg timma.