Pop. Brittiska Rumer går direkt från debutalbumets egenskrivna material till en coverskiva. På Boys don’t cry sjunger hon låtar ur 1970-talets musikskatt – alla av manliga artister. Varför hon valt att göra det kan man fundera på, det finns nog effektivare sätt att slå in en kil i en manligt dominerad musikkanon om det är det hon vill, men problemet är inte främst urvalet utan vekheten i tolkningarna.
Som bäst har Rumers versioner av Townes van Zandt, Isaac Hayes m fl en Linda Ronstadt-liknande glamour över sig, men lika ofta är de för ursäktande, för mycket lika hissmusik, för att ge något större mervärde.