"Most amazing Language on earth" lyder den ironiska titeln på ett klipp som jag blir tilldelad på Facebook – "det mest fantastiska språket i världen" alltså. Det lades ut via Today Cinema 26 juli och när jag skriver detta två veckor senare har den fått över 20 000 gillamarkeringar och delats av dubbelt så många. Undertiteln är "hur tyska låter jämfört med andra språk."
Fem karaktärer upprepar några olika ord, ett i taget, på sina respektive språk. De är stiliserade schabloner i ett humoristiskt försök att gestalta det typiska, alltså
nationalkaraktärer. Det är fransyskan, engelsmannen, italienaren, spanjoren och tysken. Det finns inget som helst tvivel att det är det tyska språket som man gör sig lustig över. Det ges i videon den starkaste karaktären. ”Tysken” vrålar ut sina ord argsint, medan de andra är mjuka, oförargliga och egentligen ganska lika.
Är denna video bara ännu ett oskyldigt skämt? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Det finns folk som tror att det tyska språket alltid har den där hårda klangen. Det vill säga den ton som Hitler uttalade språket med i sina argsint upprörda tal.
Nu tror jag inte att humormakarna som står bakom videon är medvetna om vilka strukturer de arbetar med. Det är bara roligt att karaktärisera tyska som hårt. Men detta är en sedan länge inarbetad bild – karikatyrer som denna har genom åren tryckts på det tyska.
Språkets hårda sida har generaliserats så att man lätt har kunnat demonisera det. Ytterst gör man, medvetet eller omedvetet, hårdheten till ett svar på hur nazismen kunde uppstå. Men det är förstås lika fel att säga att tysken är argsint som att säga att norrmän alltid är glada för att norska ibland låter glatt.
Den signal som humor av det här slaget sänder är att andra världskriget är ett trauma som ännu inte är färdigbearbetat. Den ständiga frågan är hur det var möjligt för Hitler att gripa makten. Och det som hände i krigsslutet – de allierades hårda behandling av Tyskland – är något som utgör ett djupt dåligt samvete som eventuellt kan dövas om man gör alla tyskar till hårda och onda.
Det som får mig att dröja vid humor som denna är personligt. Jag har själv fallit för den här sortens bild av det tyska. Ibland fick den mig som ung att skämmas över mitt tyska ursprung.
Att systematiskt förminska en nationalitet eller ett ursprung är aldrig en oskyldig handling. Nu är det inte längre det tyska som är värst utsatt, utan det arabiska. Att skämta på andras bekostnad är en maktstrategi som använts flitigt av diktaturer. Det har varit ett sätt att skyla över egna brister.
Lyckligtvis är en hel del i kommentarstråden till just den här videon kritiska mot nidbilden, men väldigt många i samma tråd säger att de hatar tyska. Det är förståeligt när det låter på det sättet. Alla språk blir fula när de skriks ut stötvis och hårt.
Ett av orden som används i videon är fjäril. På tyska är det ett av de vackraste orden jag känner till: schmetterling. Det kan uttalas som en melodi. Bilden av tyska språket som hårt känns så cementerad att det behövs en hänvisning till hur det egentligen låter. För den som tvivlar på dess verkliga mjukhet finns mängder av tyska tv-kanaler på nätet.
Magnus Dahlerus är vikarierande kulturreporter på UNT.