För känsliga popnerver

På bandets fjärde album Presence är 80-talets brittiska popikoner mer närvarande än någonsin. Namn som The Cure, Depeche Mode och The Clash dyker ständigt upp i skallen ­ och så Morrissey förstås, ständigt denne Morrissey.Sångaren Magnus Carlsons fanatiska dyrkan av den egensinnige engelsmannen har den här gången till och med börjat sätta sina spår i fraseringar och ordval.Lyckligtvis har dock Magnus Carlson själv en så pass särpräglad och uttrycksfull röst att det aldrig liknar en imitation, snarare en klädsam blinkning till den store idolen.Det inledande spåret Stairs är inte bara en lysande förstasingel, utan också en utmärkt representant för var Weeping Willows befinner sig musikaliskt just nu.Sedan keyboardisten Mats Hedén lämnade bandet strax efter förra albumet har gitarrerna fått ta allt större plats. Det finns numera ett driv i musiken som då och då närmar sig rockens mer riffbaserade uttryck, även om det i grunden handlar om ren och skär pop.De stora, känslosamma gesterna, som har blivit något av Weeping Willows signum, är däremot desamma. Det låter fortfarande som om Magnus Carlson kastar sig utför stup, sliter ut sitt hjärta, klär av sig naken, vräker sig ner på knä, omfamnar hela världen och gråter floder. Hans insats är med andra ord fantastisk, precis som vanligt.Presence är dock inte den fenomenala fullträff man har anledning att förvänta sig av Weeping Willows. Här finns ett par ingredienser som förvånar och stör, såsom det hopplöst svajiga elfiolriffet i refrängen på Found och det malplacerade indienumret How could you forget där gruppen leker att de är fjuniga lo-fi-nördar med burkiga trummor och handklapp.Trots detta råder det ingen tvekan om att det är Weeping Willows som har skapat vårens stora svenska popplatta. Med sin fenomenala smak och obändiga strävan efter att hela tiden beröra de mest känsliga popnerverna, har gruppen gjort en skiva som utan vidare skulle betraktas som en generationsroman om den gavs ut i bokform. Alla de som har skrattat, gråtit och dansat till den brittiska 80-talsmusiken lär nämligen snabbt finna sig till rätta i det ljudlandskap Weeping Willows målar upp.För alla dem som inte har ett nostalgiskt förhållande till gruppens förebilder, borde de starka låtarna, den snudd på perfekta produktionen och Sveriges mest uttrycksfulla popröst vara skäl nog att investera i det här albumet.