För Afrika i framtiden

Det är brittsommar i luften när UNT besöker den svensk-moçambiqueanska fotografen Sérgio Santimano i radhuslängan i Flogsta där han bor tillsammans med sin hustru och två döttrar.
Sérgio Santimano poserar tjänstvilligt men en smula förläget för UNT´s fotograf. Som så många andra fotografer föredrar han den andra sidan av linsen.
— Det var ett tag sedan jag befann mig på den här sidan av kameran, säger Sérgio Santimano och skrattar.
Det lilla arbetsrummet är belamrat med böcker och bilder. På en anslagstavla hänger aktuella lappar, bland annat en flyer för utställningen Africa Remix, som i sin vandring runt världen når Stockholm och Moderna museet i mitten av oktober.
Africa Remix är den största, och kanske mest ambitiösa, samlingsutställningen med afrikansk samtidskonst hittills.
Det finns en stor efterfrågan på Sérgio Santimanos bilder just nu. Ändå är det inte lätt för honom att vara kompromisslös i sitt arbete.
— Jag tror att det är lika svårt överallt. Mina kolleger i Maputo tror att jag lever det goda livet, men det är en kamp för att få det att gå runt, precis som för dem. Men det är klart, de tekniska möjligheterna är mycket bättre här.

Det händer mycket i Sérgio Santimanos karriär just nu. Dagen efter UNT:s besök ska han resa till Schweiz där han deltar som en av två hedersgäster i en stor fotobiennal tillsammans med ett 50-tal schweiziska fotografer.
Och efter Schweiz väntar åter en resa till Moçambique, där ännu en bit av något som har kommit att bli ett livsprojekt ska avverkas.
— Jag är väldigt inriktad på fotojournalistik. Jag informera om Moçambique, det är mitt stora intresse. Jag har en dröm. Att få göra en stor dokumentation av mitt land från norr till söder.
Mocambique är ett prövat land. Efter ett par decennier av inbördeskrig kom en efterlängtad fred 1992, och människor som i åratal varit på flykt började återvända till sina byar. Men bara några år senare, skakades landet av flera naturkatastrofer i form av översvämningar som bokstavligt talat sopade bort stora delar av den återuppbyggnad som kommit i gång efter kriget. Det vara bara att börja om igen.

Just nu dokumenterar Sérgio Santimano provinsen Niassa i norra Moçambique, där återuppbyggnaden avancerar med snigelfart.
— Det går inte snabbt, men det går framåt. Bland annat med hjälp av svenskt bistånd.
Niassa är Moçambiques fattigaste och mest utsatta provins.
— Det är ett underutvecklat område, lika stort som Portugal, men det bor bara en miljon människor där. Det är väldigt mycket natur och bush.
I sin envetna dokumentation har Sérgio Santimano ett dubbelt tilltal. Han vänder sig såväl till sina gamla landsmän, som till sina nya och resten av världen.
— Jag vill visa Niassa för att väldigt få känner till provinsen i Moçambique, och för omvärlden vill jag visa Moçambique och Afrika. Dessutom är det roligt att visa återuppbyggnaden. Jag vill visa hur det påverkar, hur en bro återuppbyggs, och att bistånd gör skillnad.
Men det är en långsam process. När han nu återvänder har projektet pågått i fem år. Från början var tanken att det skulle vara avklarat på sex månader.
— Det var lite orealistiskt att vilja visa allt på ett halvår.
Just återuppbyggnaden av broar är någonting som Sérgio Santimano återkommer till. Betydelsen av en bro kan vara enorm. Framkomlighet i är något som vi i västvärlden tar för givet. Det är en lyx som vi kan unna oss.
— Broar binder samman och hela, säger han.

I Uppsala har han bott till och från sedan 1988, då han kom tillsammans med sin hustru Eva Magnusson Santimano. Paret träffades när Eva, som är tandläkare, arbetade med att för Afrikagruppens räkning utbilda tandläkare i Mocambique.
När Sérgio Santimano kom till Sverige den första vändan jobbade han som fotograf på BMC i Uppsala, och lite senare gick han utbildningen Berättande bild på Folkhögskolan Biskops Arnö.
— På BMC var det mest att fota molekyler. Jag hade aldrig gått på någon fotoskola, trots att jag jobbat som pressfotograf. Jag kunde ju hantverket, men det var roligt och lärorikt. Och framför allt fick jag mina första svenska kompisar.
Familjen har bott växelvis i Uppsala och i Moçambique. Det har fungerat bra att röra sig från den ena världsdelen till den andra, även om varje flytt tar på krafterna. Men just nu blir det förmodligen Sverige ett antal år framöver.
— Jag vet inte om man börjar bli gammal, med det börjar bli lite jobbigt att flytta, och det är svårare nu med barnens studier och så.

Arbetet i Niassa har också resulterat i en bok, Terra Incógnita, som precis har lämnat tryckpressarna.
I boken skriver författaren Henning Mankell, som delvis bor i Mocambique, att Santimano i sitt arbete besitter ett lugn som får de avbildade att ge intryck av att verkligen känna sig tillfreds i bilden, trots den ofta utsatta position de befinner sig i.
Och när man bläddra i den nyutkomna boken är man benägen att ge honom rätt.
Bilderna visar ett långsamt och uppriktigt betraktande som följer människor och återuppbyggnad i stor fattigdom. Men armodet är sekundärt i fotografierna som snarare visar ihärdigt arbetande människor som trots ett stort allvar ser till att lämna rum för glädje i sin tillvaro.

I sitt förord skriver Santimano själv att det nästan har blivit en besatthet att skildra sitt hemland. Han vill lära känna det från alla synvinklar. Kanske för att lägga åren som krigsfotograf under det långa inbördeskriget bakom sig ordentligt.
— Jag var pressfotograf under kriget, och när freden äntligen kom kände jag att jag ville fotografera mitt land i fred. Liv och kultur i stället för död och sorg.
Inbördeskriget i Moçambique var också en kamp mot apartheid.
— Kameran var som ett vapen för mig på den tiden. Men rasismen försvinner inte bara för att apartheid är borta. Vad som har försvunnit är Europas intresse.

Postkolonialismen har skapat en rad problem i Moçambique, precis som i många andra afrikanska länder. Klasskillnaderna ökar, liksom korruptionen och brottsligheten i övrigt.
Men det finns också motrörelser. Människor som verkligen kämpar för rättvisa och för att göra saker bättre.
En av dessa var Carlos Cardosa, journalist och tryckfrihetsaktivist som mördades på öppen gata i Maputo år 2000. Ett dåd som väckte genklang över hela världen. Sergio Santimano får något sorgligt i blicken när hans gamla vän och chef kommer på tal.
— Han var inte rädd för att skriva. Det var en stor chock för mig när han blev skjuten. Kanske är jag naiv, men jag fattade ingenting. Vi förlorade en viktig person där.
De är just dessa kämpande människor som Sergio Santimano vill visa för omvärlden. En stor kämpande massa som sällan märks i västerländska medier.
— Vanligt folk kämpar hårt för ett bättre liv. Jag vill visa den positiva sidan av Afrika, jag är så trött på den negativa bilden av Afrika som media i väst uppvisar. Jag vill att folk ska mötas och förstå varandra.

PERSONLIGT

Sérgio Santimano
YRKE: Fotograf
BOR: Flogsta, Uppsala
FAMILJ: Hustrun Eva Magnusson Santimano och döttrarna Maja och Anna
AKTUELL: Deltar i Utställningen Africa Remix som öppnar på Moderna museet 14/10, samt med fotoboken Terra Incógnita.

För Afrika i framtiden

Om ett par veckor öppnar vandringsutställningen Africa Remix på Moderna museet i Stockholm efter att ha visats i London, Paris och Tokyo. Expon är den största satsningen på afrikansk samtidskonst hittills. En av utställarna är Uppsalabon Sergio Santimano.