Folkkära Gyllene Tider släpper nytt
Räknat i antalet sålda biljetter är återuppståndna Gyllene tider sommarens hype, utan konkurrens i vårt avlånga land.
Vid Per Gessles konsert på Sjöhistoriska i fjol tyckte jag mig förstå en del av fenomenet Gessle och Gyllene tider. Konsertområdet var packat intill bristningsgränsen, och det var folk i nästan alla åldrar, alltifrån grånade föräldrar till unga barnfamiljer med picknickkorg, ned till de sedvanliga kringirrande, överförfriskade tonåringarna.
Allt är sig likt
Gessles låtar är folkkära, de appellerar liksom till alla, till dem som varit med sedan Gyllene tider slog igenom för 25 år sedan, och som känner ett nostalgiskt sug i Gessles evigt somriga popdängor, men också till den riktigt unga poppubliken.
Det första intrycket av det nya Gyllene tider-albumet är att allt är sig likt. Det här är inget band som försöker "mogna" eller bli mer seriöst. Stilmedlen är givna, i en gladlynt naiv melodipop som blickar bakåt på 60-talet, alltjämt med Göran Fritzons skumpande Farfisaorgel i en central roll.
Sommarpop och fart
Samtidigt har Gyllene tider, liksom Gessle som soloartist, en betydligt högre charmfaktor än projektet Roxette. Det nya albumet bygger mycket på livetagningar i studion nere på Österlen, lite ruffigt och en del missar här och var, men med en värme i gruppspelet som Roxette aldrig kom i närheten av. Det är sympatiskt.
Här finns förvisso sommarpop som är så publiktillvänd och allsångsvänlig att det känns misstänkt, som i Solsken (som förvisso utspelas på hösten). Liksom en ska-gungande dänga typ Tuffa tider, som skulle kunna vara en remake av Flickorna på TV 2. Alltmedan ett fartigare spår som Ta mej? nu är jag din! bär tydliga ekon av California sun, eller Tylösand som den hette i Gyllene tiders version.
Stilsäkra detaljer
Men tar man det rätt, som musikalisk sommarkonfekt, är detta ett trivsamt och upplyftande album, på sitt naiva sätt. I Per Gessles kärleksskildringar blir det sällan några riktigt hotfulla moln på himlen. Tilltalet känns fortfarande smågulligt pubertalt, på enkla pigtjusarharmoniers grund t ex i Du måste skämta. Även om ett lite djärvare anslag kan höras i Nere på gatan.
Och så kan man njuta av stilsäkra detaljer som de Byrds-ringande gitarrerna och en del Beatlesinfluenser, men även inslag av mer pådrivande garagepop, som t ex Ande i en flaska. Och det är då jag tycker bäst om Gyllene tider, när de släpper Lasse Berghagen-komplexet.
Så jobbar vi med nyheter